Självplågeri

För en tid sedan fick jag ett erbjudande om att få ett antal nummer av en tidning till ett förmånligt pris. På köpet skulle jag få en mp3-spelare. Coolt tyckte jag. Visserligen har jag en mp3-spelare redan, men då jag ledsnat lite på att maken lånar den titt som tätt bestämde jag mig för att ta erbjudandet för hans skull(*suck* vad gör man inte?).
Tidningen i fråga var "I Form". En tidning som skulle ha passat mig bättre hade varit "Ur form", men den har inte blivit uppfunnen än.

Tidningarna började trilla in. En efter en. Inte så pjåkigt tänkte jag. Lite tips och ideér för när jag tänkte sätta igång på allvar med mitt nyårslöfte. Eller ett utav dem rättare sagt.
I en utav tidningarna fanns det tips om hur man får benen och rumpan i trim. Ett antal enkla övningar. Gör si och så, två gånger i veckan med minst 2 dagars mellanrum.

Ok, nemas problemas. Jag kan också få benen och rumpan i trim.
Genast såg jag mig själv svassa runt som värsta Jennifer Lopez i sommar.
Lite knäböj. Lite utfall(som jag envisas med att kalla framfall).
Bit av kaka. Det här kan vem som helst göra. Jag med.

I lördags, när ingen tittade på, utförde jag 3 av 5 övningar. Tänkte att det är bäst att mjukstarta lite. Inte chocka kroppen. Det straffar sig. Det har jag lärt mig den hårda vägen.
Men min kropp glömde att signalera när maxkapaciteten uppnåtts. Mina muskler och min hjärna har tydligen slutat prata med varandra, för det kändes hur lugnt som helst. Tills jag var färdig.

På vägen in i duschen tyckte jag att benen wobblade lite. Det är bra. Det visar att det tog.
Efter duschen wobblar det fortfarande. Ok, det är lugnt, det ska nog vara så.
En halvtimme senare när jag ska bege mig ner för trappen vill mina knän vika sig och gå ut i vild strejk för varje trappsteg. Hmmm... det här känns knepigt?

Dagen efter. Ren och skär smärta. Jag överväger starkt att krypa ihop i fosterställning och rulla ner för trappen hellre än att gå.
I dagens datum är situationen oförändrad. Att sätta sig och ställa sig upp skulle kunna få den mest härdade av människor att snyfta spontant. Att sätta sig på huk och ta sig upp igen... det går inte att beskriva med ord.
Inte förvånande alls har jag tappat ovanligt mycket saker idag. Och jag tappar saker på löpande band på en bra dag.
Så jag kör varianten; böja sig med stela knän. Vilket av vissa ses som en invit. Det är en annan historia.

Enligt texten i tidningen bör jag alltså upprepa dessa övningar(förstå om jag gjort alla fem övningarna?? Då hade rullstol kunnat bli aktuellt) tidigast imorgon och senaste på fredag. Om smärtan, genom ett under, försvunnit tills på fredag ska jag alltså utsätta mig för samma tortyr igen?

Japp, very likely.