Absolute kids

Det sägs att snön är på väg. Hela mitt inre väsen säger: FLYYYY!! Medan tid är - fly, spring, kom undan!

Fet chans till det...

Jag är, för tillfället, klassförälder i min sons klass. Ofrivilligt. Jag liksom alla andra föräldrar får något stirrigt i blicken och försöker hitta närmsta möjliga flyktväg, så fort talet om "klassförälder" kommer upp på mötena i skolan. Därför bestämdes det att man skulle gå efter klasslistan. I år åkte jag dit så det bara skrek om det. Jag hade planer om att byta efternamn till Öäåberg och hoppas på att komma undan, men...

Igår kväll var det dags för skoldisco och jag var där. Herregud vad jag var där. Hur är det möjligt för så små individer att föra så mycket oväsen? Krogen i löningstider är ett lugnt, tyst och fridfullt ställe i jämförelse. Det ringer fortfarande i öronen. Dessutom har de små liven inget som helst begrepp om vad "disco" egentligen är. De tror att det är en tillställning där man har popcorn-regn och springer runt, runt, runt... Musiken är bara där för spä på oljudet. Jag kan för bövelen Zlatan-låten utantill!!

Så skulle det bli danstävling. Barnen är mellan 6 och 8 år och deras uppfattning om dans är minst sagt kreativ. Jag klargjorde på ett tidigt stadium för de andra föräldrarna att jag inte tänkte vara domare! Jag klarar inte sån't där. Likförbannat... Etthundra par - stora, valpliknande - ögon riktas mot mig. Vann jag? Visst dansade väl jag fint? Ehhh... vi kör en finalomgång! Det var en mardröm. En halvtimme efter danstävlingens slut då jag fortfarande hade samvetskval som en besatt kommer en tjej fram, drar mig lite i ärmen och frågar: Hur länge till måste jag dansa? Skjut mig nu och förkorta mitt lidande, typ så kändes det.

När lamporna slutligen tändes och musiken dog (bokstavligen, någon fimpade musiken seriöst) och sopkvastarna åkte fram hör jag en kille säga till en annan: Konstigt, nu när discot är slut känns det inte som vi haft något disco alls!
Jag kände hur jag helt stelnade till innan jag sakta vände blicken mot killen. Jag tror att det förvridna uttrycket av desperation i mitt ansikte skrämde honom lite? I vilket fall pep han iväg riktigt snabbt...

Mera buzz

Alla har rätt att få information. I en massa situationer varje dag, har du rätten att bli informerad. Men har du också rätten - och möjligheten - att välja vilken information du vill ha?

Jag vet inte hur det är med er andra, men personligen händer det snudd på aldrig någonsin att jag spontanpratar om t. ex. tvättmedel. Oavsett hur bra det är. Oavsett hur gratis det är också. Sen kan de få säga "det är klart, tycker man inte om att gratis få en massa gratisprover helt gratis och utan förbindelser, så..." hur mycket de vill. Kanske är det så, att företagen som marknadsför sina produkter enligt "buzz"-metoden också väl känner till uttrycket "gratis är gott"?

Hur det än är med den här saken har jag i vilket fall fått lite nytt material till min rapport i verbovisuell kommunikation. Informationsdesign alltså.

Buzzigt

Jag har nog inget annat val än att ge mig in i reklambranchen efter min utbildning. Någon måste ju styra upp det här lite. Ta den här te-reklamen. Är det Lipton? Som har lös-te i sina tepåsar. "Pyramidpåsar med lösviktste" eller nåt sånt säger de. Man kan ju fundera på vad det finns i andra tepåsar? Jag blir irriterad...

Imorse stod det i tidningen att man kan bli "buzzador". Företag skickar prover på sina nya produkter till dig, som du i din tur provar. Allt från tvättmedel till choklad. Om du tycker om produkten kommer du ju att prata om den till din omgiving och "promota" den helt gratis åt företaget. Eller nja, helt gratis gör du det inte förstås, du fick ju produkten!
Snacka om att göra sig impopulär i bekantskapskretsen.

- Är det där en ny tröja?
- Ja, köpte den igår!
- Fin färg... Om du vill att den ska ha fin färg även efter några tvättar tycker jag att du ska prova TVÄTTAJÄTTERENT!
- Men jag anvä...
- Efter 300 tvättar håller plagger fortfarande färg och form! Jag är inte bara mamma förstår du...
- Ehh.. titta på tiden!! Vi hörs, hördu!
- På tal om tid...

När som helst...

Jag saknar lite kommentarer i still med: "Japp! Yes! Absolut! Kan jag tänka mig, helt klart! och Ingen tvekan om det!", på förra inlägget. Feel free to hålla med!

Allra ödmjukast, eran bloggerska, the one and only,
Karin Cox

Karin topp-tio

Jag har blivit utmanad av Vildhallon! Tydligen ska jag räkna upp tio bra egenskaper hos mig själv. Tio!! Jamen ok, here goes... Utan inbördes ordning:

1) Jag har något sjuk, men ändå bra, humor! Man måste bara hänga med i mina tankegångar...
2) Jag sjunger hyfsat. Om det är rätt tonart. Idol-juryn kanske inte är riktigt med mig på det här, men sjunger de så bra själva då? Va?? Gör de det kanske??? *tar ett djupt andetag*
3) Jag är duktig att laga mat och baka, jag tycker bara att det är så dödligt tråkigt!
Va? Är jag bara på tre??
4) Jag är duktig på att hålla huvudet kallt i stressade situationer. Detta gäller dock inte när jag ska köpa nya jeans...
5) Jag är viljestark. Har jag väl gett mig f-n på något så brukar det bli så.
Nu börjar det sina...
6) Jag är duktig att skriva. Anser jag själv i alla fall.
7) Jag är duktig på att läsa av situationer och anpassa mig därefter.
8) Jag är duktig på att köra bil! Och älskar att göra det...
9) Jag har kreativ fantasi!
Bara en till...
10) Jag är empatisk.

Nu skulle jag skicka det här vidare, men istället säger jag att alla som känner att de behöver, räkna upp tio saker du är bra på! Det kan vara bra att påminna sig själv ibland...

Blödiga jag

Nya hem. Matte-hjärtat snyftar till med en liten hick :'(

Angående sarkasm och ironi

Jag har ganska nyligen gjort den ödesdigra upptäckten att alla inte har förmågan att snappa upp när man talar ironiskt och när man inte gör det. Följdaktligen tror dessa människor att jag är helt sinnessjuk (jag betackar mig för utsvävningar i denna fråga).

Scenario 1: Jag spiller hett kaffe över hela ärmen på min vita skjorta och utbrister: Men fyfan vad bra!

Scenario 2: På frågan var min man är svarar jag att han är hemma och är sjuk och tillägger glättigt: Karlar blir ju alltid sååå mycket sjukare än någon kvinna!

Scenario 3: I samtalet om den helt omöjliga kurslitteraturen säger jag nonchalant: Jag tycker den är glasklar och dessutom väldigt underhållande.

Jag blir ju lite nyfiken på hur de reagerar om de skulle titta på, säg "House". De måste ju uppfatta hela den serien som en skräckfilm?

Har fortfarande inga nya ägare...

Trafikfenomen

Häromdagen upplevde jag något relativt nytt i trafiken. Något jag kan tänka mig att själv använda mig av. Även om jag blev riktigt irriterad och kanske en aning skraj, tyckte jag samtidigt att det var förbannat komiskt.

På väg till tågstationen i bilen, på en väg med noll omkörningstillfällen känner jag mig lite stressad. Jag vill i själva verket köra lite fortare än de 70 lagstadgade kilometrarna i timmen som personen framför mig håller. Ibland glider han ner till 60 och då vill jag ge honom stryk. Hur som helst ligger jag kanske lite nära, det erkänner jag villigt och är inte heller något jag försvarar. Bilen framför börjar plötsligt att bete sig lite skumt. Vinglar lite hit och vinglar lite dit. Ett tag är han så gott som helt och hållet över på fel sida av vägen.
Min första tanke är att han antingen är onykter eller påverkad av något annat skräp. Reaktionen blir naturligtvis att jag ökar avståndet avsevärt. Den här snubben verkar ju livsfarlig. Fast sen börjar jag fundera. Kanske var det så att han satt där i sin Volvo 240 och var förbannat irriterad på mig? Det är ju inte helt osannolikt. Kanske lessna' han totalt och tänkte: Kolla på mig! Jag är heeelt galen! Håll avståndet för faa-aan för jag kan hitta på vad som helst! Kolla, nu kör jag på fel sida av vägen! Galen! Ko-ko! (infoga hysteriskt skratt med maniskt uppspärrade ögon).
Det funkade ju. Helt klart. Med råge. Och nästa gång någon ligger så där irriterande nära mig i trafiken kanske jag ska ta fram det bind-galna i mig och markera vad jag tycker om beteendet?
På med varningsblinkern och kör lite slalom mellan vägmarkeringarna (naturligtvis på ett sätt som inte utsätter andra trafikanter för omedelbar fara... typ) Eller inte. Men lustigt var det i alla fall.

Twilight-zone McDonalds

Jag och lill-killen var på McDonalds igår. Det var en utav de mest bisarra upplevelser jag haft på länge. Vi snackar twilight-zone. Hade det kommit in björnar på cyklar, klädda i rosa små ballerinakjolar hade det inte kunnat göra det mer underligt.

Nu när jag sätter mig ner för att skriva om det vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det. Skulle jag beskriva fenomenen var och en för sig så förmedlar det nog mest ett vanligt McDonalds-scenario. Men tänk er ett McDonalds där ingen slänger sitt skräp efter sig, vare sig från det de har ätit, tömda shoppingpåsar eller färdigtuggade tuggummin, och där personalen har gett upp. Tänk er gurkskivor på väggarna, som har setat där mer än en vecka. Tänk er ett strid ström av ungdomar i 15-års åldern som alla går runt med hjärnan i en liten glasburk, fylld med konserveringsvätska. Ser ni det? Det var fanimig läskigt!

När lill-killen äntligen fått i sig sin cheeseburgare insisterar han på glass. Jag försöker kontra med choklad, men han viker inte en tum. Dessutom vill han byta sin barbie-målarbok mot en bil. Hur argumenterar man emot det? Vi går tillbaka till kassorna. När vi står där i kön hör jag hur ett gäng killar kommer och ställer sig bakom oss. Tänk special-people. De får syn på munkarna som ligger på display framme vid kassan. Plötsligt har jag en kör av Homer Simpsons' bakom mig. "Mmmm doughnuts, mmmmm doughnuts, mmmm doughnuts...." Om det var läskigt förut...

Lillkillen får sin glass som jag hetsar i honom så att vi kan komma därifrån. Jag förväntade mig nästan att en förvuxen bebis skulle stå och blockera dörrarna och säga något i still med: You can check out any time you like, but you can never leave.... moahhhahaha....
Men vi kom ut helskinnade med ett tyst löfte om att aldrig, någonsin återvända till Hotel California... jag menar, McDonalds på Vasagatan.

Höst-blues

Här blir det inte mycket gjort idag, vilket står i direkt relation till innetemperaturen som letat sig orimligt långt ner idag. Jag kan inte vara effektiv när jag fryser. Men jag har lyckats läsa en och en halv sida samt plitat ner ett par anteckningar. Nu är det bara resten kvar! Glaset är halvfullt. Eller var det innan jag välte ur hela alltihop i alla fall. Shit the same.

Undrar om jag inte var någon typ av flyttfågel i ett tidigare liv. Varje höst får jag ett helt sjukt behov av att resa. Jag måste bort. Hela mitt inre väsen sliter och drar, bönar och ber om att få slippa ännu en vinter. Och blir det inget resande av slår nästa primitiva funktion in. Jag vill sova. Jag har nog varit en igelkotte också. I ett tidigare liv alltså. Om det nu fungerar så. Hur som helst vill jag gå i ide. Men först måste jag ju lagra en fettreserv. Förstås. Om man föds igen så är nog detta min första gång som männsika. That's my excuse and I'll stick to it!

Sen vill jag veta var alla iskalla, sarkasm-drypande svar tar vägen när man verkligen behöver dem? Sitter de i solen under en palm och dricker drinkar ur kokosnötter då, eller?

Ja just ja...

Glömde att säga det igår, men det fanns ju vissa som fick VG på duggan. Vi behöver inte nämna några namn, men... *pekar frenetiskt på mig själv*

Ett litet steg för människan...

Jag har gjort det. Tagit klivet alltså. Riktigt smidigt gick det, bara ett ytte-pyttelitet steg så var det klart. Än så länge har jag inte märkt någon skillnad, men det kanske kommer? Jag förväntar mig att det kommer. Kräver det nästan. Men vi får se, kanske är det en"höna av en fjäder"-grej.

I vilket fall är det dryga 30 år sedan min mamma fick ett äppelkindat flickebarn i sina armar på BB.

Mig.

Blondie har talat

Idag har jag varit riktigt sådär överdimensionerat trött. Men jag har ändå gjort mitt bästa för att hålla mig vaken och alert. Särskilt kanske på föreläsningen i morse. Kugghjulen snurrade riktigt långsamt och jag hade fullt upp med att försöka hitta motivationen att fortsätta lyssna istället för att bara lägga pannan mot bordet och svimma en stund.

Plöstligt säger föreläsarinnan: Vad tänker ni på när ni hör ordet "fågel"? Jag ser min chans till att briljera, association är ju min grej! Kvickt får jag ur mig, rätt så högljutt också, "SKOG"! Det blir sådär tyst en liten millisekund. Jag tycker mig se föreläsarinnan rulla lite med ögonen innan hon tillägger: Någon speciell TYP av fågel kanske? varpå det kommer spridda förslag från klassen. "Mås", "koltrast"....

Resten av föreläsningen höll jag mina associationer för mig själv. Men mitt alter-ego hånflinade hela dagen och mumlade "Yeah, like a fox..."