Trafikfenomen

Häromdagen upplevde jag något relativt nytt i trafiken. Något jag kan tänka mig att själv använda mig av. Även om jag blev riktigt irriterad och kanske en aning skraj, tyckte jag samtidigt att det var förbannat komiskt.

På väg till tågstationen i bilen, på en väg med noll omkörningstillfällen känner jag mig lite stressad. Jag vill i själva verket köra lite fortare än de 70 lagstadgade kilometrarna i timmen som personen framför mig håller. Ibland glider han ner till 60 och då vill jag ge honom stryk. Hur som helst ligger jag kanske lite nära, det erkänner jag villigt och är inte heller något jag försvarar. Bilen framför börjar plötsligt att bete sig lite skumt. Vinglar lite hit och vinglar lite dit. Ett tag är han så gott som helt och hållet över på fel sida av vägen.
Min första tanke är att han antingen är onykter eller påverkad av något annat skräp. Reaktionen blir naturligtvis att jag ökar avståndet avsevärt. Den här snubben verkar ju livsfarlig. Fast sen börjar jag fundera. Kanske var det så att han satt där i sin Volvo 240 och var förbannat irriterad på mig? Det är ju inte helt osannolikt. Kanske lessna' han totalt och tänkte: Kolla på mig! Jag är heeelt galen! Håll avståndet för faa-aan för jag kan hitta på vad som helst! Kolla, nu kör jag på fel sida av vägen! Galen! Ko-ko! (infoga hysteriskt skratt med maniskt uppspärrade ögon).
Det funkade ju. Helt klart. Med råge. Och nästa gång någon ligger så där irriterande nära mig i trafiken kanske jag ska ta fram det bind-galna i mig och markera vad jag tycker om beteendet?
På med varningsblinkern och kör lite slalom mellan vägmarkeringarna (naturligtvis på ett sätt som inte utsätter andra trafikanter för omedelbar fara... typ) Eller inte. Men lustigt var det i alla fall.