Sentimentala skäl

Meh! Regna! Vad hände med solsken och temperaturer över 25 grader? Vad hände med sitta-på-verandan-i-kvällssolen-och-dricka-något-kallt-och-bara-mysa? Ja, just ja! Det är ju semestertider. Murphy: Bite me!

Jag är en samlare av stora mått. Enorma mått faktiskt. Jag kan inte hjälpa det, det går i släkten. Jag utvecklar emotionella band till mina ägodelar ska jag meddela. Med svepskälet "det kan vara bra att ha någon gång" slipper jag kapa de här banden. Men ibland, när förrådsdörrar inte går att stänga och jag inte sett väggarna i klädkammaren på några år, kan det hända att jag ändå sätter sta och rensar. Det är en smärtsam process.

I lådor ligger barnens bebiskläder. Vissa av dem fläckiga av blåbärspuré eller mosad banan eller något annat bebisgucka. Bra att ha någon gång? Förmodligen inte. Men de här kläderna har rymt en varm och knubbig liten bebiskropp. En bebis som inte finns längre, en bebis som hade ohyfset att växa upp. För varje plagg jag med tungt hjärta lägger i soppåsen är jag rädd att ett litet, ovärderligt minne slinker med.

Maken hjälper till så gott det går. Men det är inte lätt när jag hela tiden måste dubbelkolla vad han lägger i sophögen. Om han hör ett dovt morrande från mitt håll vet han att det inte är läge att diskutera. Som när han la tassarna på lillkillens spjälsäng och menade att den kunde vi ju lika gärna göra oss av med, eftersom jag så bestämt sagt att det inte blir fler barn. Nej, VI ska inte ha fler barn, men tänk vad bra att ha när vi ska sitta barnvakt åt barnbarnen! Han vet att det inte är någon mening att argumentera. Spjälsängen, där mina barn som bebisar snusat sött (och ilsket vägrat att sova också förstås) blir kvar. Bandet är intakt.

Häromdagen när jag rensade ur ett skåp hittade jag alla mina gamla kassettband. Maken hann säga: Men de där är väl inte... Sen förstod han av min blick att banden blir kvar. "One more reggae for the road, everybody!"

Tänk om jag hade samma sentimentala band till mina pengar? Hmmm, tåls att tänka på.

Renovering av kråkslottet de la Cox

Det går lite trögt med bloggandet här, som den uppmärksamme kanske har märkt, men jag kan tyvärr inte utlova någon förbättring. Jag låter bloggsvackan gå sin gilla gång, så får vi se hur det blir. Men nu, när jag egentligen borde göra femtitolv andra saker, känns bloggen naturligtvis mer aktuell än någonsin. Det är klart att ett inlägg är på sin plats. Tvättmaskinen surar och dammsugaren känner sig åtsidosatt, men det kan inte hjälpas. Här ska bloggas.

Senaste tiden har vi varit i renoveringstagen. Det har slipats, målats och lagts golv från morgon till kväll. Det blir fantastiskt bra måste jag säga. Men skoj är det inte. Verkligheten ligger rätt långt ifrån Martin Timells flinande feja i "Äntligen hemma". Blod, svett och tårar. I shit you not. Kanske inte så mycket tårar som svett och blod. Men ändå. Renovera är något jag gör för nödvändighetens skull, inte nöjets. Nu är ett rum klart, snart kör vi igång med nästa. Som är dubbelt så stort. Oh joy.

Om du befinner dig i en ny relation och känner dig orolig för om det ska hålla i det långa loppet - renovera ett rum ihop. Om ni inte bryter då och gör vodoodockor av varandra, då kommer det att hålla. Garanterat. Giftermål, hus, hund, volvo och ett gäng söta barn. I den ordningen.

Nu kräver lillkillen att jag ska komma och undersöka ett ljud som han påstår att "den döda mannen" åstadkommer. Fet chans till det. Jag tänker gömma mig i en garderob tills maken kommer hem. Till lillkillen säger jag bara: Säg åt honom att gå mot ljuset. Mot ljuset goddammit!

4 going on 6

Imorgon fyller lillkillen år. Fyra närmare bestämt. Nästan sex, som han uttrycker det själv. Han vet inte hur rätt han har. För så fort går det kan jag tala om för er som inte vet. Han är nästan sex, nästan tonåring. Stora killen fyllde elva för ett tag sen. Han är nästan tjugo.

Det är något helt bitterljuvt med barnens uppväxt. För visst, med handen på hjärtat, kan jag tycka att det är skönt att de blir lite mer självgående och inte behöver passas 24/7. Men ändå vill jag hålla dem kvar en liten stund till. Den osynliga navelsträngen, den de inte klipper av på BB, blir tunnare och tunnare för varje år. Till slut går den av och allt är som det ska, men likväl lite sorgligt. Lillkillen blir fyra år imorgon och jag kan inte fatta att det har gått så fort.

Bitterljuvt är vad det är.

Sommar!

Vi har lov, vi har lov, vi har lov *klapp, klapp, klapp*
Några veckor vi fria får vara *nynnar*

Mitt första år som student på högskolan är avklarat. Det har gått fortare än fort och varit roligare än jag kunnat tro. Nämnde jag att jag fått VG i alla skrivkurser vi haft? Nähä, men då gjorde jag det nu. Blygsam som jag är.

Dessvärre sitter jag, med bara näsan ovanför ytan, i självömkans träsk. Min rygg har åter igen pajat. Jag som hade på gång ett blogginlägg om att den här sidan av 30-strecket faktiskt är ganska soft. Så kom det här liksom... Ryggskottshelvete.

Hela förmiddan har jag legat till sängs och gnytt för mig själv: Make, min make! Varför har du övergivit mig? (Dramatisk? Jag?!)
Jamen typ så i alla fall. Maken i fråga hade vett nog att bjussa på lite medömkan när han ringde hem på lunchen, men mina övertalningsförsök för att få honom att komma hem var fruktlösa. Så jag drogar mig istället. Som tur är har jag kvar värktabletter från sist det begav sig. Den ena ska kombineras med den andra men absolut inte med den tredje. Det är en hel vetenskap, I tell ya! Men det funkar och jag är mobil, även om Agda 95, ser ungdomligare ut i gången än jag.

Staaaackars mig. Alla tillsammans då: Staaaackars Karin!