Ogräs-rap?

I helgen passade vi på att städa upp i trädgården. Det innebar 3 överfyllda vagnslaster till återvinningsstationen. Jag fattar inte vart allt kommer ifrån...

I våran trädgård växer det en hel del ogräs. Vissa kan jag ge mig på är Guinness rekordbok-material. Maskrosor som mer ser ut som buskar(<-- ja, jag överdriver en aning. Och?).
Varje gång som jag drog upp en sådan riktig bamse-monster-överdimensionerad sak hände det något mycket underligt. I mitt huvud(och jag är ganska säker på att det bara var i mitt huvud, för ingen annan verkade reagera) hördes Dr Albans röst. Han sa "Hello motherplant, tell me how you're doing?"

Meh?!

Senaste sjukdomsnytt

Och nu över till vädret.

Det blir regn. Med inslag av hagel.

Jag tror jag går och lägger mig igen.

Sjuk

Jag är så sju-u-uk! *host host*

Paranoia

Det är förvånansvärt många som googlar på mitt namn. Vafalls?

Sanningens vitöga

Jag har en situation. Ni vet, ett litet krux. Såhär va´.

På torsdag är det helgdag. Yes? På mitt jobb betyder det att man även kan vara ledig på fredagen om man har tid att ta ut. Det har jag. Är ni med så långt?
Tydligen menar min chef nu att man borde ha sagt till om man hade tänkt att vara ledig eller inte. Typ före idag i alla fall. Det kan ju tyckas fair enough. Men nu pratar vi ju om MIG.
Så länge som jag har jobbat på samma ställe tycker jag nog att min chef borde veta att jag inte är den som kommer och jobbar när man kan vara ledig. För det har hänt... aldrig.
Kruxet är nu då, som ni kanske förstår, att jag hade tänkt att vara ledig, medan min chef hade tänkt att jag skulle jobba.
Jaha kanske ni tänker, så åk och jobba då. Och det SKULLE jag normalt göra. Situationen är dock denna.
Jag har ont i halsen. Och det är på riktigt. Inte jag-vill-inte-jobba-på-fredag ont i halsen. Vita små prickar har redan börjat synas längst bak i svalget.
Men hur blir det här nu då?

- Sa jag att jag tänkte vara ledig på fredag?
- Nej, det har du inte sagt, så nu måste du nog komma in i alla fall. Det är tillräckligt få som kommer ändå.
- Verkligen?
- Ja, verkligen...
- Jaha...

Dagen efter:
- Jag har fått halsfluss och kommer inte mer den här veckan...

Ni ser ju hur det ser ut. Hur jag än vänder mig nu har jag bakdelen... ja, bak.
Jag och min stora trut.

Nämen!

Ja just ja! Nästa vecka är det bara 3 arbetsdagar! Tjo-hoo! Efter nästan 2 veckor tillbaka på jobbet-som-gud-glömde behöver jag lite semester! Dessutom vill jag ha strålande sol och värme på min fyradagars helg. Ja? Självklart!

Idag cyklade jag i regndis upp till skolan för att hämta mellankillen. Ja, ni läste rätt, jag cyklade. Motionerade. Hallelujah, praise the lord. Med lillkillen bakpå trampade vi iväg. Zick-zackandes mellan sniglar. Har de årsträff idag eller? Sniglar samlen eder, liksom. Helt sjukt hur många sniglar med sina skal det krälade överallt <--- Skitäckligt!
I vilket fall. Jag kommer äntligen fram till skolan och knallar på skakiga, mjölksyrefyllda ben över skolgården för att hämta mellankillen. När jag väl hittar på honom tittar han snabbt upp från kulspelandet och hejar. Sen tittar han igen, med rynkade ögonbryn. "Vad skrynkligt hår du har mamma!"
Vi kan väl säga att duggregn inte har en positiv inverkan på mitt hår. På hemvägen drog jag upp luvan.

Murray River i solnedgång

Utvecklande samtal

Idag ska jag på utvecklingssamtal, som det så fint heter nu för tiden. På min tid(tidig stenålder, enligt mina barn) hette det kvartsamtal. Ett samtal som tar en kvart. Nu tar det en halvtimme och heter utvecklingssamtal.
Det är mellankillen som ska utvärderas. Sättas under luppen. Det är hans utvecklingkurva vi ska granska.
Varför känns det då som om det är jag som får förhörslampan upptryckt i ansiktet. Kanske är det för att hans lärare skrämmer mig lite.

En dag hade jag bestämt mig för att följa med honom en dag i skolan. För att kolla läget liksom. I dörröppningen in till klassrummet stod nämnda lärare. Alla barn måste lämna sin "mapp" i början av dagen, så att lärarna kan se om det finns meddelanden från föräldrar och för att kunna lägga i eventuella meddelanden de har till föräldrarna. Jag hade ingen mapp att ge, men som man gör när man är vuxen(som jag är, juh!) så tog jag i hand istället. Vad som sedan hände kan jag ännu inte få grepp om. Samtidigt som lärarinnan skakade min hand så... ja, jag knixade. Ni vet, inte som en nigning, bara ett knix med knäna. Helt ofrivilligt!
Lärarinnan såg roat förvånad ut och utbrast "OJ, knixar också!" varpå jag fånflinade och gick och satte mig vid min bänk.. jag menar min sons bänk.

Idag ska jag INTE knixa. Näpp. Om jag så ska behöva steloperera båda knäna, så ska jag jävlar anamma inte knixa. Med fast handslag ska jag med myndig röst säga... tja... hej, i alla fall. För jag är en vuxen kvinna. Faktiskt. Jue...

Men hon är fasiken läskig. Och jag ger mig f-n på att hon läser bloggar. Min blogg särskilt.

Ja ba´skoja´ ju.

Väl valda ord

I ett litet plan, i dålig väderlek skumpade vi runt. När vi kom in över Melbourne och började gå ner för landning syntes ett antal vita knogar. Planet gick upp och ner och en del i sidled. Fler än en mage började allvarligt fundera på att göra sig av med eventuellt innehåll. Spända ansikten och en del prassel med "skräp"-påsar.
Lill-killen sitter i sin pappas knä, till synes oberörd. Tänk vad underbart ibland att vara liten.
Plötsligt kommer en luftgrop som får hela planet att skaka och känslan av fritt fall infinner sig. I den tysta kabinen hörs ett "OH SHIT!"

Gissa vem?

Ågren

Det är ju ytterst grymt att låta folk som sökt till högskolan, sitta och vänta på besked långt in i juli. Det vill säga om man har sådan tur att man blir antagen på första urvalet. Annars kan man få vänta så länge som dagen innan man faktiskt ska börja. Eller så blir man inte antagen alls. Det vore ju grymmast.
Jag försöker intala mig själv att jag gjort allt jag kunnat och att jag nu ska släppa det tills jag får besked. Det går inget vidare.

Jag har försökt att tala om för mig själv att jag är vuxen nu och att jag inte alls borde vara rädd för att börja i skolan. Det går inget vidare heller. Faktum är att, om jag blir intagen, vill jag ha både mamma och pappa med mig första skoldagen. Och en alldeles ny skolväska. Och en snäll fröken.
Jamen typ så.

För att spä på mina farhågor, nyligen när jag pratade med broderns flickvän som redan gjort sina högskoleår så påminde hon mig lite fint om den eventuella nollningen.
Amen vad i helvete! Det hade jag inte ens ägnat en tanke. Men det är klart att det blir nollning. Den värsta på flera år förmodligen. I min hjärnas vrå har förnedringen inga gränser.

Mamma. Jag vill ha min mamma...

Lyckliga jag

Jag är så lyckligt lottad. Nära inpå varje dag får jag små korn av vetskap som andra går igenom hela livet ovetandes om. Tänk vilken tur jag har som har blivit begåvad med en förmåga att, helt utan att behöva anstränga mig, lära mig nya saker varje dag. Små saker, men viktiga saker.

Idag tex har jag lärt mig att brännässlor bränns även genom trädgårdshandskar. Tänk vilken bra vetskap det är. Tänk vad många det är som inte vet det. Som aldrig har fått uppleva det. Men för er kan jag tala om att det gör ont. Japp. Ont.

En annan erfarenhet jag har är att min stortå inte riktigt går får plats mellan golvet och undersidan av innerdörrarna. Det är väldigt nära, men nageln brukar stoppa upp det hela. Men bara med en hårsmån. Bara så att den viks upp på ett ytterst obehagligt vis. Sånt kan också vara väldigt bra att veta och komma ihåg. Tänk vad många det är som aldrig får veta exakt hur nära det är att stårtån faktiskt får plats under...

Ja, jag är sannerligen lyckligt lottad.

Take me away from here...

Dialog mellan en person som jobbat på samma ställe i 10 år och rep. avdelningen.

Einstein: Den här gröna knappen, den funkar ju inte!
Rep: Vilken grön knapp?
Einstein: Den här gröna knappen! Den sitter ju fast!
Rep: Du... det där är en lampa.
Einstein: Jaha.. ja men då så....

Hur går du?

Här hemma i Sverige, där jag bor, när man går och handlar så blir man hejad på när man kommer till kassan. Oftast. Så man säger hej tillbaka per automatik. Ingen ställer frågor om hur man mår eller hur man går. Man säger hej, punkt och slut. Och lika bra är väl det för jag vägrar att på allvar tro att personen i kassan är genuint intresserad av om jag mår bra eller inte.
I vilket fall. I Australien säger man inte "hej"(naturligtvis inte eftersom man i de allra flesta fallen pratar engelska, men man säger inte "hello" heller. Men ni fattade nog vad jag menade långt innan jag började att överförklara det hela på det här viset). I Australien frågar de hur man mår eller hur man går(how ya going) som betyder samma sak. Detta är för mig underligt. Varje gång jag går och handlar är beredd på att de ska börja pladdra om något jag inte förstår mig på. Exempelvis som när en chic kassörska frågade "have you got any fly buys at all?". Que VA? Flyga vart då? Öhh.. nej det tror jag inte.
Senare fick jag veta att fly buys är ungefär som ICA-kortet. Eller Med Mera. Eller vad det nu kan vara. Ett kort som man drar varje gång man handlar och får poäng som ger rabatt eller whatever.
Men det här med att fråga hur jag mår, det kan jag inte riktigt vänja mig vid och mången gång har jag av ren vana svarat på frågan om hur jag mår med ett rungande "hello". Varpå man får en underlig blick och man inser att det inte går att ta tillbaka nu och att försöka svara på frågan bara blir konstigt och därför så står man bara där. Och stirrar. Lite snett åt sidan.
Varför ställa en fråga man inte alls vill ha ett svar på egentligen ändå? Även om jag kom till kassan med inälvorna i en liten påse på sidan om så skulle jag ju säga att jag mådde bra.
Då måste jag säga att det känns mer ärligt med ett enkelt "hej". Kassörskan bryr sig inte om jag har en pissig dag eller inte och även om hon/han gjorde det hade jag i alla fall ingen lust att lätta mitt hjärta till den samma.

Alltså, Sverige vs Australien 1-0.

Barn

Oh, oh, oh! Jag blev just inspirerad. Måste skriva genast. Nu.

Jag läste i Sniffs blogg där hon ifrågasatte det roliga med att ha barn. I kommentarerna fanns en del lite underliga uttalanden. Typ "vi som inte vill ha barn är så trötta på att bli betraktade som underliga, men det är ju ni som skaffar barn som är underliga".
Nu vill jag bara säga till er, att vi som har barn är lika trötta på att bli ifrågasatta av er som ni är av oss. Jag tycker visserligen att det är lika ok att inte vilja ha barn alls som att vilja ha flera stycken, det är en smaksak. Själv tillhör jag ju uppenbarligen den senare kategorin.

Jag kan förstå att man undrar över charmen med att ha barn när de flesta bara beklagar sig över att de är trötta, inte har någon fritid och inte kan få barnen att lyssna överhuvudtaget. Ibland fundrar jag själv.
Men hur ska man kunna förklara det stora med att ha barn? Hur sätter man på pränt de känslor som ständigt stormar? Hur förklarar man för någon hur det känns när hjärtat helt och hållet svämmar över av en kärlek som mig veterligen inte är jämförbar med något annat?
Visst man är trött, ofta helt slutkörd. Ibland får man sätta sig på händerna för att inte lägga dem runt halsen på en obstinat 7-åring. Eller en trotsig 3-åring. Eller en förpubertal 10-åring. Men i nästa ögonblick...
Nej, det går inte att beskriva. Det är väl inte meningen heller. Men mina barn är det bästa, svåraste, roligaste och jobbigaste som hänt mig.

Sen vill jag bara säga att detta ständiga tjat om att nyblivna föräldrar bara tjatar om innehållet i sina små drygripars blöjor, är inte det stans största myt så vet inte jag. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång då jag hört någon helt utan andledning börjat prata bebisbajs.
Men det är klart, sätter man sig i en grupp med nyblivna föräldrar kanske man ska vara beredd på att de kommer att diskutera denna enorma upplevelse de just gått igenom. Det vore kanske mer underligt om de inte gjorde det?

Summa sumarum är att om man inte vill ha barn så kan man ju låta bli att skaffa dem. Det är inte svårare än så. Men det är ju bra om någon gör det, annars blir det ju alldeles för lätt för kackerlackorna att ta över jorden om några hundra år. Juh.

Mitt hår och jag(vi har kramats av samma mamma)

Jag är fortfarande rätt sur över min icke önskvärda nya frisyr. Jag är så sur att jag på mitt helsvenska vis blänger argt genom fönstret när jag går förbi salongen där missödet tog plats. Hoppas frisören i fråga bränner av sig håret med plattången.

Hon, frisörskan, hade ingen aning om vad hon gjorde, vad hon släppte lös när hon klippte mitt hår. Jag har mycket självfall i mitt hår och inte av den svallande guldlocktypen. Mer småfåglar-ser-ett-potentiellt-hem-för-sin-avkomma-typ av självfall. Det enda sättet att hålla det något sånär under kontroll är att låta det tynga ner sig självt. Det betyder att det måste vara minst axellångt och inte allt för uppklippt. Numera är de kortaste tesarna en god bit ovanför axlarna och det hela ligger i fler lager än en lök. Nästan.
Detta innebär kaos. Tänk de små trollen man hade på pennorna förut(eller fortfarande kanske?). När jag kommer till jobbet på mornarna säger mina jobbarkompisar först godmorgon åt mig och sedan till mitt hår. Jag är oftast för trött för att svara, men mitt hår vinkar glatt till höger och vänster. Så illa är det.
Frisörskans ord som hon sa när hon viftade spegeln runt mitt huvud ringer fortfarande i mina öron. "Sådär då, då har jag tagit av en bit. Det såg så tungt ut förut..."

Jag skulle ha skrivit under kvittot med Medusa.

Återupplivningsförsök #2

Det tog ungefär 3 dagar att vänja mig vid att slappna av, ta det lugnt och gladeligen acceptera att det inte fanns några egentliga tider att passa. 3 dagar att vänja mig vid att få maten serverad och tvätten hängd.
Nu har vi varit hemma i 5 dagar. Hur kommer det sig att jag inte har vant tillbaka mig vid att stressa, skynda, ha tider att passa, mat att laga och tvätt att hänga?
Underligt hur det fungerar det där. Men jag vill bara säga; Jag änte´ me´! Turfri! Jag står i bo, ni kan inte ta mig.

Däremot var det ju inte så jobbigt att komma hem till detta helt underbara väder! Lovely!

Om jag hör en enda person till säga att det nog visst är skönt att det blivit varmt, men att det blev lite jobbigt för att det kom så fort, så skriker jag. Högt, hysteriskt och länge.

Jetlag. Är. Drygt.

Godnatt.

Återupplivningsförsök #1

I'm back! Nu kan ni äntligen andas ut, jag har återvänt från landet där under. Och väldigt snart ska jag blåsa liv i den här bloggen igen. Jag ska bara hämta andan först.