Såhär 2 dagar innan jag och maken åker på den första barnlediga helgen på 2½ år bestämmer sig min kropp för att ge klartecknet för att inget ägg blivit befruktat och att detsamma skall kasseras. Med allt vad det innebär.
Tack så jävla mycket.
Om jag levt ett liv förut, vem kan jag ha varit då? Någon som rutinmässigt snodde godis från små oskyldiga barn?
Skulle inte jag städa? Ja, just ja...
Det går inte så bra det här. Med städningen alltså.
Hittills har jag hunnit;
Stryka ett par gardiner.
Japp. Det var det.
Gardinstrykning hade nummer 352 på min prioritetslista. Bra att börja från botten?
Jag har inte tid att blogga idag.
Om jag ska fly verkligheten på fredag, vill jag inte komma hem till en allt för bister verklighet på söndag.
Alltså ska här städas, tvättas och strykas.
Punkt slut.
En sak bara!
Hur irriterande och avskyvärt är det inte när en nagel går av, bara lite grann, så långt in att det inte ens hjälper att klippa av den?
Hår fastnar i den där lilla sprickan och dras igenom. Uuaahh... *ryser*
Fluffiga vantar, filtar, halsdukar, mössor, ALLT fastnar! Vidrigt!
Jag har just nu, på min högra hand(naturligtvis eftersom jag är högerhänt),två fall av dessa små sprickor.
Jag ser det som ett handikapp. Eventuellt måste jag beställa tid på salong för att få håret tvättat(yeah right). Undrar om man kan få bidrag från regeringen?
Och idag ska jag inte blogga. Städa var det. Inte blogga.
För sent.
På fredag tar jag ledigt.
Ledigt från jobb, barn och hushållsarbete.
Barnfri helg i London. Bara jag och maken.
Sweet!
Jag skrev tidigare att mellankillen håller på att lära sig läsa.
Han håller på att lära sig klockan också.
Det är som att bo ihop med Fröken Ur.
Än så länge kan han bara hela och halva timmar.
Jag bävar för framtiden.
Klockan är nu 12:15 *pip*
Klockan är nu 12:16 *pip*
Ge mig styrka.
Det sägs att i tex engelskan finns det ingen översättning till ordet "lagom".
Sverige är ju lite känt som "Landet Lagom". Medelsvensson. Mellanmjölk. Ganska lycklig.
Det kanske inte finns en direkt översättning till ordet "lagom" men det finns gott om uttryck som betyder detsamma. "Just enough" tex. Och det används ganska flitigt.
I USA där allt går efter mottot "the bigger the better" skulle de nog behöva ett par mått med lagom. Faktiskt.
Heja Sverige!
Jag är själv en ganska lagom person. På gott och ont. Men det är lustigt hur lagom förvandlas till extremt i andra miljöer, eller exotiskt till och med.
När vi åker till Australien blir jag plöstligt lite exotisk. Varje gång jag får höra det kan jag inte låta bli att fnissa. Min accent är exotisk. Min kultur är exotisk. Mitt utseende är exotiskt. Exotiskt! Ha ha!
Dessvärre är det ju inte bara köttbullar och Volvo-bilar som Sverige är känt för ute i den vida världen. Det finns ju ett visst blond bimbo-rykte också.
Vid ett tillfälle i Australien var jag ute och shoppade med min svärmor. Medan hon småpratade med ett butiksbiträde nämner hon att jag är hennes svärdotter och att jag kommer ifrån Sverige. Butiksbiträdet tittar på mig och utbrister "Ja du ser väldigt svensk ut! Inget illa menat, men du ser svensk ut"
Jag stammade väl fram något i stil med.. ehh.. he, he... yeah... *fånflin*.
Naturligtvis såhär i efterhand önskar jag ju att jag för en gångs skull skulle ha haft tillräckligt med sinnesnärvaro för att ge henne ett av de berömda svenska, kyliga leendena och frågat varför jag skulle ha tagit illa upp?
Så kanske det varit hon som fått stamma lite.
Men så går det ju bara till mina dagdrömmar.
Årets första pepparkakor är inhandlade.
Jag äter bara pepparkakor runt jul och kan bli riktigt irriterad om någon lägger fram pepparkakor på fikafatet i juni.
Visst finns det bättre saker att bli upprörd över, men what can say?
På grund av att jag bara äter pepparkakor runt jul, tycker jag också att pepparkakor är alldeles särskilt gott.
Med kall mjölk.
Eller varm glögg.
Eller bara som de är direkt ur burken i skafferiet.
För att inte äta för många pepparkakor(inte bra för magen/för figuren/för resten av familjen) har jag utarbetat ett system.
Om jag blir sugen på pepparkakor får jag ta de som är trasiga. Så lämnar jag de hela fina till resten av familjen att avnjuta.
Inte så illa tänkt, eller hur? Majoriteten av kakor är ju trots allt hela.
Frid och fröjd och fred på jorden.
Ett problem har dock uppstått. Definitionen på "trasig" ändras ganska dramatiskt under dagen.
Från riktigt avbrutna bitar, till skavda i kanten, till smulor som saknas på undersidan i det vänstra hörnet.
Mitt alter-ego har ännu en gång bevisat sig vara smartare än mitt medvetna jag.
Fan.
Oh, jag kom just på! Detta skulle kunna bli en utmärkt NOG-fråga! Nej, jag har inte släppt det än...
Alltså. Det här med att vara förälder. Blod, svett och tårar är vad det handlar om. Ofta.
Men.
De där stunderna av euforisk lycka. Kärlek och stolthet. Känslan av att hjärtat bokstavligen svämmar över. De finns där också.
Vardagen är tuff för vilken förälder som helst. Det dåliga samvetet rotar sig i samma stund som grav.testet visar positivt.
Vad har jag ätit? Druckit?
Om något går åt helvetet är det mitt fel och mitt fel endast.
Och så fortsätter det.
Helt plötsligt har man en liten, underbar individ i sina armar. Ett oskrivet blad där man som förälder är författare, editor och redaktör. Plötsligt måste man ha svaren på alla frågorna. Lösningen till alla problemen.
Man blir snart varse dock att så är det inte. Förälder är inte något man automatiskt blir när man får barn. Det är något man lär sig att vara på vägen. Och man gör fel. Många fel.
Så står man där vid dagens slut och det dåliga samvetet sitter som en blodigel och suger ut tilliten till sig själv som förälder.
Om det går åt helvetet för mina barn, är det mitt fel och mitt fel endast.
Men så kommer ett sån't där tillfälle igen. Kalla det guldkorn, kalla det vad du vill. Plöstligt är man stark igen.
Ett sån't tillfälle hade jag igår.
Jag följde med min äldsta grabb till simträningen. Han har precis börjat och det är inte så lätt. Själv fattade jag inte ens vad tränaren pratade om. Termer jag inte visste fanns. Men min grabb verkade helt på det klara med vad hon sa.
Jag sitter på en plaststol vid bassängkanten och ser hans huvud bobba upp och ner i vattnet. Armarna vevar febrilt, benen sparkar. Men fort går det inte.
Varje gång han tittar upp ser jag hans simglasögonbeklädda ögon söka mig. Så ler han ett strålande leende. Glad att jag sitter där. Stolt att få visa vad han kan.
Hjärtat sväller. Svämmar över. Kärleken står som en aura runt mig och sträcker sig ända ner i bassängen till min stora lilla kille. Han är en del av mig och han är ofelbar. Samma blod flyter i våra ådror och inget kan liknas vid känslan.
Han sprattlar och plaskar. Bandet till simglasögonen har glidit ner och får hans öron att sticka ut. Lite som Toker i Snövit. Han är det finaste som finns.
- Såg du mamma??
Ja,jag såg och jag vet. Jag vet att vi kommer att greja det här. Du och jag tillsammans.
Mellankillen berättade idag, förvånat, att en mamma till en kille i hans klass hade ramlat! Mitt framför ögonen på honom.
- Jag har aldrig sett en mamma ramla förut!
Jag tittar hastigt upp, studerar honom noga och frågar långsamt och en aning hotfullt;
- Vad har du gjort med min son?? Vem är du??
Det är helt omöjligt att leva under samma tak som mig utan att någonsin ha sett en mamma ramla/snubbla/slå i sig/gå in i dörrkarmar/trilla av soffan...
Alien invasion?
Efter att ha gått igenom ett gammalt högskoleprov kan jag konstatera att om de behöver någon hjälp med att skriva NOG-frågor i framtiden kan jag ställa upp. Tex;
Kalle och Pär har vunnit på lotto. Hur mycket pengar fick de?
1. Så mycket att de inte behöver jobba resten av livet
2. 2/3 av summan som vinnaren året före fick.
A) I (1) men inte i (2)
B) I (2) men inte i (1)
C) I (1) och (2) gemensamt
D) I (1) och (2) oberoende av varandra
E) Inget av påståendena ger tillräcklig information
Eller;
Hur dum är Karin på en skala som inte fattar något utav NOG-frågorna och tycker alla svar verkar lite rimliga/orimliga?
1. 1/3 så dum som Nalle Puh men dubbelt så korkad som Forrest Gump.
2. Karin borde ägna sig åt att pilla navelfluff och titta på färgglada bilder.
A) I (1) men inte i (2)
B) I (2) men inte i (1)
C) I (1) och (2) gemensamt
D) I (1) och (2) oberoende av varandra
E) Inget av påståendena ger tillräcklig information
(Rätt svar: D)
Hela min högra hand är varm. Utom ringfingret som är iskallt. Hur knepigt är inte det?
| Your Brain's Pattern |
 You have a dreamy mind, full of fancy and fantasy. You have the ability to stay forever entertained with your thoughts. People may say you're hard to read, but that's because you're so internally focused. But when you do share what you're thinking, people are impressed with your imagination. |
Pizza till kvällsmat idag. Jag rättfärdigade detta med en blixtrande huvudvärk. Ungarna var naturligtvis glada för det.
Runt matbordet med munnarna fulla med pizza skulle det berättas roliga historier. En rysk, en tysk och en Bellman. Har försökt att förklara att Bellman är ett namn, men utan framgång.
- Sen var det en skjutsköterska, säger äldsta killen.
- Sju_k_sköterska, rättar jag
- Ja just det, sjuksköka, flikar mellankillen in
Här brister jag ut ett gapskratt med munnen full i pizzasallad.
- Men mamma, skratta inte än då, jag har ju inte berättat färdigt...
- Nej, förlåt... ha ha ha ha
Jag spenderade ca 4 timmar i telefonen igår kväll med min bror(jo Niklas, det var 4 timmar och ja, det var du som ringde). Detta är i och för sig inget ovanligt, vi brukar prata länge i telefonen. Men när min man frågade vad vi pratat om var jag tvungen att tänka till. Vad hade vi pratat om i 4 timmar?
Få se här nu...
- Människokött, kan det vara gott? Smakar det som gris? Nej, förmodligen smakar det väldigt illa med tanke på vad vi sätter i oss. Jag säger bara ett ord. Kebabtallrik.
- Hur svårt är matte egentligen? Allt är ju relativt. Om ett tåg avgår från xx kl 13:25 och håller en medelhastighet på xx km/h. När kommer det då fram till yy?
Jaa... det beror väl vilket bolag reser man med? Fanns det kossor på spåret? Enligt statistiken från just det året var det så och så många förseningar, så att... Egentligen kan man ju höfta till vilket svar som helst och hoppas på att få poäng på kreativitet.
- Hur stor är chansen att han ska bli ormbiten när vi åker till Australien? Tröstande sa jag till honom vad min man sa till mig en gång i tiden. Om du blir ormbiten så behöver du aldrig stressa upp dig eller ha bråttom. Antingen dör du inom ett par minuter eller också har du gott om tid att ta dig till närmsta sjukhus.
Det verkade inte lugna honom alls?
- Nojor om att man ska få syn på ett par ögon, just som man vinklar persiennerna/drar för gardinerna. När man befinner sig på andra våningen.
Skulle man faktiskt frysa i den positionen man skräckslaget står i och var det så de skulle finna en, död, fast liggandes på golvet?
Ja det var väl typ sån't.
När jag förklarat färdigt muttrade min man sarkastiskt: Oh, can't wait to get on a 13 hour flight with the two of you...
Vaddårå?
Efter att ha läst Silverfiskens inlägg om att svara på frågor i passkontrollen började jag tänka tillbaka på första gången jag åkte till Australien.
Vilken resa!
Den första stora resan jag gjorde helt själv. Hela tiden hade jag en känsla av att någon skulle komma och knacka mig på axeln och fråga vad jag gjorde själv ute i den vida världen och sedan skicka hem mig igen.
Det kändes som när man gick till folkets park där åldergränsen var 15, när man egentligen bara var 13. När skulle någon komma på att jag var alldeles för "liten" för att göra en sådan lång resa?
Som grädden på moset blev flyget från Stockholm försenat, vilket innebar att jag missade mitt anslutande flyg i Bangkok, vilket innebar att flygbolaget fixade ett hotellrum till lilla mig i de 12 timmarna jag skulle få vänta.
Bara om det finns det en hel berättelse. Men det får bli en annan gång.
Väl framme i Australien(jag var chockad själv att jag kommit så långt) kom jag av planet och började knalla mot passkontrollen.
Jag märker att någon går precis bakom mig och sneglar lite över axeln. Det är en vakt/polis/whatever.
Varför följer han efter mig(redan paranoid, innan jag ens kommit i närheten av passkontrollen och tullen)?
Hela vägen till passkontrollen går han relativt tätt bakom mig. Varför han gjorde det vet jag ännu inte idag, men jag antar att vi helt enkelt bara skulle åt samma håll.
Vid passkontrollen tar jag fram mitt pinfärska pass och ger det till damen som sitter där. Låååång kontroll. Sen börjar frågorna.
- Vad gör du här?
- Hur länge ska du stanna?
- Har du returbiljett?
- Var ska du stanna?
- Vem ska du träffa?
- Namn, adress, telefonnummer till denne?
- Hur känner ni varann?
mm...
Lyckligtvis hade jag en lapp med adress och telefonnummer! Annars är jag säker på att de satt mig på nästa flyg hem igen.
Lättad i tron med att jag "kommit undan" efter passkontrollen börjar jag knata mot baggageutlämningen. Säg den lycka som varar...
Efter ett par steg blir jag stoppad av en man i civila kläder, men med någon typ av identifikation fastnålat på skjortan.
Uppenbarligen road av mitt skitnödiga ansiktsuttryck börjar han att ställa samma frågor om igen. Vid det här laget trodde jag på fullt allvar att tjejen i passkontrollen utlöst någon typ av larm och att de verkligen skulle skicka hem mig igen.
Efter utfrågningen, som jag tyckte varade i en evighet, men som i realtid bara tog några minuter skickar han iväg mig med ett sarkastiskt leende och ett "well, good luck then".
Riktigt säker på att de faktiskt skulle släppa in mig i landet var jag inte förrän vi lämnade flygplatsen i en gul taxi med ratten på fel sida.
Jag är trött. Inte bara lite grann, utan helt utan jämförelse skittrött. Sådär så att ens enda tanke är på sömn. Hur mjuk kudden är, hur varmt täcket är och hur gudomligt skönt det skulle vara att slå igen ögonen en stund.
Eftersom jag inte på några villkor kan sova just nu gör jag det enda man kan göra i den här situationen. Jag sitter i halvtrans framför datorn/TV:n/kökfönstret. Jag vet att jag förmodligen skulle piggna till om jag satte igång att göra något. Men jag orkar inte.
Så slår mig tanken. Om jag nu ska börja plugga till nästa höst, då kan jag ju inte vara såhär trött!
Tänk om jag sitter på en föreläsning och är såhär trött, då somnar jag ju! Eller om jag sitter hemma, själv(oh vilken lyx), och ska plugga när jag är såhär trött. Då kommer jag också att somna! Gymnasiet all over igen.
Jag behöver en plan! Kanske ska jag börja hamstra koffeintabletter? Undrar hur mycket man får ihop på 9 månader?
Besök på McDonalds idag. Alla sönderstressade småbarnsföräldrars allmänna samlingsplats.
Lillkillen fick Happy en Meal. Han är 2½ år gammal.
På den obligatoriska "leksaken" i hans påse stod det en varningstext;
"Ej lämplig för barn under 3 år. Kan innehålla smådelar som innebär kvävningsrisk."
Det var en cd-skiva. En cd-skiva??
Hur bredkäftad måste man vara för att en sån ska innebära kvävningsrisk?
Min lille kille går säker. Vi provade.
Samtal från provhytten brevid idag:
Fjortis 1: Me´guu! Kolla!! Dom här är juh as-bigga juh!
Fjortis 2: Me´! Värsta hänget dä´bak juh..
Fjortis 1: Kannte du gå och kolla om dom här finns i 34??
Barbamamma i båset brevid klädde på sig och gick.
Resultatet av en "swede" till mamma och en "aussie" till pappa, blir en swaussie. En swaussie som pratar svengelska.
Lillkillen kör en helgardering när han pratar.
Jag kan do this!
Den broke sönder?
Jag har mycket much!
Vi här hemma är vana och tänker inte på det.
De medelålders damerna på den lokala Konsum-butiken tror fortfarande inte att han kan prata.
Man ska lyssna till sin inre röst sägs det. Men hur bra är det egentligen när ens alter ego är en sarkastisk liten bitch?
Som för några somrar sedan, när jag högt och klart med ett rått skratt, pratade om vilken virrpanna en arbetsledare var. Att man kunde vara glad om det man sagt på hösten lagom sjunkit in till våren hehehe... Det var inte illa menat. Han är en virrpanna. Alla vet det. Han själv med.
Av tystnaden runt omkring mig uppfattade jag dock att något inte stod rätt till. Det dröjde inte länge förrän någon lite diskret pekade ut en halvt osynlig sommarjobbare som hans 14-åriga dotter.
Det är här som min inre röst kommer in i bilden.
"Bra gjort Karin!" säger den
"Några väl valda ord på rätt plats som vanligt. Övar du för att bli såhär bra eller kommer det naturligt?"
Det är ingen mening att försöka släta över eller rätta till i en sådan situation. Ett fånflin sprider sig obönhörligen över ansiktet, sen harklar man sig och går tillbaka till sin arbetsplats. Det närmsta mitt alter ego kommer till några tröstande ord är; "Hon är ju hans dotter för tusan, hon om någon måste väl veta..."
Japp och vanligtvis har man ju inget emot att andra pekar ut ens föräldrars fel och brister. Juh.
Ibland känner jag mig som en dålig mamma.
Min mellankille håller på att lära sig läsa. Det går "sådär". Han kämpar hårt ändå och det är väl det som är huvudsaken.
Idag skulle han läsa texter runt en klocka. Tex; Klockan ett, hänger tvätt.
När han tröttnar på att försöka läsa så gissar han.
Tittar på bilderna och gissar.
Tokgissar.
"K-l-o-c-k-a-n f-y-r-a k-a-s-t-a-r.... ehhh... boll!"(lyra skulle det vara)
Varje gång han gör detta börjar jag att tokskratta. Jag vill inte skratta, men det går inte att hålla tillbaka. Tjutande av skratt ber jag honom att läsa ordet istället.
Han tar inte särskilt illa vid sig, han vet varför jag skrattar. Men jag känner mig som en dålig mamma i alla fall. Jag borde inte skratta, utan pedagogiskt säga åt honom att försöka igen.
Det påminner mig om när jag och min bror och far satt och massakerade "Hattstugan" av Elsa Beskow.
"En lustig stuga hade de fått fatt. De bodde i en gammal kvarglömd - mössa"
"Men barnen tyckte att de bodde riktigt flott. De tyckte hatten var ett riktigt - hus".
Jag vet inte varför jag tycker det är så roligt. Men jag skrattar mig harmynt.
Vilken grym person kom på att pengar man ska få dagen efter ska synas på kontoutdraget dagen före? So close and yet so far.
Syn- och hörselkontroll för mellankillen idag. Perfekt resultat och dessutom kan han bokstäver han förnekat sig känna till tidigare.
Nu har jag svart på vitt att han hör vad jag säger, bara det att han skiter i det(så länge det inte gäller roliga saker).
Nu är det gjort. Det första steget är taget. Nu ska jag bara försöka få den andra foten framför den första.
Besök hos studievägledaren igår. Det blev inte alls så hemskt som jag trott.
Jag är allergisk emot att se vilsen ut. Vart jag än kommer vill jag alltid låtsas som jag har varit där en miljon gånger. Så även på högskolan igår. Egentligen tror jag att jag misslyckades kapitalt, men jag gjorde mitt bästa.
Gå in genom glasdörrarna hade den käcka damen i telefonen sagt, vad hon missade att upplysa om var att hela högskolan är full av glasdörrar. Och fönster som skulle kunna vara glasdörrar. Bakom fönstrena satt en massa människor som såg ut som de aldrig gjort annat än att sitta på högskolan och se hemtama ut.
Ett av min mans uttryck är "like black balls on a white dog".
Så kände jag mig.
Hur som helst så lyckades jag hitta till informationen utan missöden(kors i taket). Inom kort satt jag hos studievägledare Anders. Han kom fram till att han jobbat som studievägledare på min gymnasieskola. Medan jag gick där. Kände jag igen honom? Ehhh... nä. Vi träffades inte.
När jag berättat lite om vad jag var intresserad av tog han en titt på mitt slutbetyg från gymnasiet. Han skrattade inte hånfullt. Fnissade inte ens, utan sa "jaha, men det här är ju inga problem!" Möjligtvis hoppade han till lite när min haka small ner i bordet, men inte nämnvärt. "Du är behörig till bla, bla, bla. Du hade kunnat söka in till vårterminen om du velat" Que??
Men... men...
Studievägledar-Anders fortsatte att förklara att studera på högskolan är inte som att studera på gymnasiet. "I gymnasiet kanske ni hade prov på sidan 25 - 67, i högskolan kan en tenta vara på 8000 sidor text, plus artiklar och grupparbeten och redovisningar och...."
För varje ord sjönk jag längre ner i stolen. Shit, jag som tyckte att sidan 25 - 67 räckte till och blev över.
- Skrämde jag dig nu? Hehe..
- Jaa.. lite...
-Frågan är, om du inte gör det här nu, vad ska du göra istället?
Bli en mycket bitter och arg gammal människa tänkte jag, men det sa jag inte.
Hur som helst så blir det nog så att jag söker till textdesignprogrammet i höst. Även om blotta tanken skrämmer mig till vansinne.
Alltså. Det här med bilkörning. Jag inser(efter mycket om och men) att jag inte är en felfri bilförare. Det händer att jag klantar till det. Missbedömer situationen. Har för bråttom.
Nej, jag hör inte vad de andra förarna säger, men man måste inte vara expert på läppläsning för att förstå ändå.
Ibland är det jag som artikulerar väl valda meningar också. Så är det i trafiken, man ger och man tar.
Det är vissa fenomen jag inte förstår mig på dock. Beteenden som är höljda i mystik. Upplys mig om detta den som kan.
Beteende 1: Vägrenskörning. Även när ingen vill köra om. Även när den tillåtna hastighetsgränsen hålls. Även när vägen är helt fri från annan trafik. Varför?
Beteende 2: Blinkning till vänster när man ska köra rakt på i rondellen. För att man vrider ratten en aning till vänster, eller??
Beteende 3: Att inte kunna slå av hellyset förrän man försäkrat sig om att föraren i den mötande bilen blivit duktigt bländad/duktigt förbannad.
Vad menas?
Min katt är inte så smart. I ett plötsligt utspel av leklusta idag bestämde hon sig för att ta livet av ett halmstrå från kaninburen. Hon lägger sig på lur för att inte synas innan hon går till attack. Bakom en sko. En barnsko. Tadaaa, helt osynlig.
Tillfällig identitetskris. Katt eller kanin?
Jag skulle ju inte. Hade jag lovat mig själv. Men Agnes mamma kan ju, so what the heck...
- Mamma, vi go shop? Köpa glass?
- Nej, mamma har inga pengar...
- Ha du visst!
Plötsligt kände jag mig som världen största lögnare. 300 spänn räcker faktiskt till mängder med glass.
4 dagar kvar till barnbidrag.
Jag har pratat om att börja plugga i flera år nu. Faktum är att mina jobbarkompisar himlar med ögonen varje gång jag nämner något om studier. Men nu. Nu är det på gång. Nu har jag fått tid hos en studievägledare. Det första trevande, knäskakande steget.
Jag ska inte sticka under stol med att jag är nervös. Rädd till och med. Jag? Plugga? Shit liksom...
Jag har redan målat upp ett antal scenarion som jag tänker mig ska hända hos studievägledaren.
Jag kommer in, sätter mig ner, visar mina betyg och herr studievägledare skrattar sig blå och skickar hem mig igen. Jag var äckligt skoltrött i gymnasiet.
Eller så är det en sån där allvarlig typ som vill ha en redogörelse för hur i helskotta jag hade tänkt mig det här då? I vilket fall jag kommer att mumla något ohörbart och kräla ner från stolen och hela vägen hem igen.
Eller så kanske han är precis som hon som svarade i telefonen när jag ringde för att beställa en tid. "Åhhh vad roligt..." och "ja, lycka till nu då". Den käckaste människan jag pratat med på länge. Ursäkta, har jag kommit till Lyckans förskola liksom.
Ord som framkallar ångestattacker just nu:
- Centrala Studiestödsnämnden
- Tenta
- Karriärsval
- Studieteknik
Tänk om jag sätter allt i rullning och så fattar jag ingenting?
Ursäkta jag tror jag måste gå och kräkas.
My blog is worth $564.54.
How much is your blog worth?
Tekniken går framåt. Det ska vi vara glada för.
Idag hade jag tänkt att trimma till ungarnas kalufser lite. Inget allvarligt, bara en liten "touch up". Till det har jag en suverän klippmaskin. Den var ganska dyr men det har det varit värt. Efter lite träning får jag nu till det ganska hyfsat om jag får säga det själv. Jag har till och med lärt mig att hantera saxen något sånär. En amatörfrisör kan jag väl kalla mig.
När jag var liten(inte på stenåldern som mina barn tror, något senare än det), hade min mamma också en klippmaskin. Inte en eldriven, inte en batteridriven. En manuell. Det var mer som en kam med ett inbyggt rakblad och man fick illusionen av att det gick att ställa in olika klipplängder med den. Den hette "Happy Harry". Men när Harry hade varit framme var man allt annat än happy.
I realiteten fungerade den på så vis att den mer slet av de icke önskvärda hårstråna än skar av dem. Slet upp dem ur skalpen.
Jag var ganska lyckligt lottad som hade långt hår för mor upptäckte ganska snart att det var lättare att toppa mitt hår bara genom att ta kökssaxen och klippa av ett par centimeter. Mina bröder däremot blev ganska väl bekanta med Harry.
Som sagt så fanns det en illusion om att man kunde ställa in olika länger på Harry i form av en knapp på sidan. I själv verket fanns det bara en längd. American army längd. En efter en kom mina bröder sina snaggade, värkande skallar. Om jag tittat närmre hade jag eventuellt sett kala fläckar, men det finns gränser för vad en liten flicka kan stå ut med.
En dag var Harry borta. Spårlöst försvunnen. Ingen vet säkert vad som hände med honom. Eller...?
Naturen gör verkligen sitt bästa för att jävlas med mig. Inte nog med att mitt alter-ego lullar mig med besvärjelser om att det inte kommer att bli vinter någonsin igen, nu har moder natur hakat på också! 11 grader mitt i november? Jag börjar tro på riktigt att vi slipper vintern i år.
Men jag vet ju sen tidigare att moder natur är en riktig bitch som gör vad hon kan för att jävlas med mig, snön kommer väl lagom till våren istället.
Optimismen sprudlar idag.
Jag borde just nu i skrivandets stund vara upptagen med att städa. Borde jag. Men det gör jag ju helt uppenbarligen inte. Jag vill helt enkelt inte.
Hemmet ser ut som det brukar göra på fredagar(tänk Beirut), eftersom jag inte tillhör kategorin duktiga flickor.
Däremot är jag väldigt duktig på att städa snabbt. En liten bi-effekt som kommer av att vara... jag vill inte kalla det lat, mer hushållsarbetefunktionshindrad.
På 30 minuter kan jag få hemmet att gå från krigszon till skinande rent.
Ahvisst, kanske ni tänker nu, men det är säkert! Människor som jag lär sig att bli väldigt effektiva och på sätt och vis tycker jag att det är att föredra.
Varför ägna hela sin vakna tid till att gå och plocka och städa när man kan få det gjort på en eftermiddag(30-minuters städningen är mer till för när det ringer upp någon man inte träffat på evigheter som "tänkte svänga förbi på en kaffe om en liten stund")?
När jag väl börjar städa blir jag smått manisk dock. Ingenting får störa och jag måste bli klar innan jag gör något annat. Barn som ligger på golvet med hungerkramper(enligt dem själva i alla fall) får finna sig i att blir överkörda av dammsugaren. Jag begär inte att någon ska hjälpa till, snarare tvärtom, bättre om alla bara försvinner. Jag vill vara ifred. Jag städar ju för tusan, stör mig inte. Amen.
Snart är det dags för den stora julstädningen. Håll hårt i hatten för här ska varje skrymsle vändas ut-och-in. Familjen hukar sig och gnyr. Eller ser till att vara uppbokade på annat håll.
Jag kan om jag vill. Idag vill jag inte.
Karra. Vad tänker ni på när ni hör ordet "karra"? En replik ur sällskapsresan? Karameller? Det är väl i alla fall vad jag associerar karra till.
Men för alla är det inte så. Jag ska här ge ett exempel på det.
Härom dagen var jag och en jobbarkompis på väg upp till fikarummet. Halvvägs dit ser jag att hon har en chokladbit. Avundsjukt utbrister jag: Åhh, har du karra?
Det är inte än fras jag slänger mig med särskilt ofta, men just vid det här tillfället gjorde jag det.
Väl inne i fikarummet står en medelålders karl som också jobbar hos oss. Han måste ha hört oss komma för han utbrister: Kvinnor som säger "karra" måste ju vara helt ointresserade av sex!
Jag och min jobbarkompis stirrar förvånat på honom. Ehhh.. va??
Ja, tänk om man skulle ha sex med en tjej och så frågar hon plötsligt om man har nå´ karra, då måste hon ju vara helt ointresserad av sex?
Fortfarande kan jag inte fatta vad jag hör eller ens hänga med i associationerna och till saken hör väl att jag inte är särskilt förtjust i den här personen till att börja med. Med stigande irritation säger jag till slut att i den situationen är det nog varken kvinnan eller hennes intresse det är fel på, utan snarare på mannen! Hade han tänkt på det?
De säger att vi ska visa respekt för varandra, men vissa gör det ju förbannat svårt!
Det är sagt om australienare att ju kortare smeknamn de ger dig, desto bättre tycker de om dig.
Min man kallade mig Kaz från dag ett(big smile), hans mamma kallade mig Kazzie till en början men övergick senare till Kaz hon med.
Mmm, där ser man!
En jordbävnings epicentrum. Orkanen Gudrun. Hiroshima. Etna i fullt utbrott.
En liten beskrivning av mitt liv idag, i Sverige, i verkligheten.
I jämförelse med mina barns "lek" verkar ett epicentrum som en oas, en stillsam plats. I jämförselse med mitt hem verkar orkanen Gudrun som en mild bris. Nej jag skämtar inte, så jävligt är det.
I arbetslivet kan man ta ett friår. Man kan jobba in timmar och ta ut vid ett tillfälle då man känner sig mindre produktiv. I studierna kan man ta ett sabbatsår, för att arbeta upp motivationen igen.
Men i familjelivet då? Ursäkta, men jag tror att jag har tillräckligt med timmar för att kunna vara ledig ett par år. Men ett par dagar skulle duga. Kan Supernanny tänka sig att komma hit kanske? Fast i min version av det populära TV-programmet åker jag på semester medan hon förvandlar mina barn till små änglar som bara skrattar(fast inte för mycket och inte för högt)och hjälper till i hemmet.
Jag kan ta en snabbkurs i att vara elitmorsa på Bahamas. På stranden. Under ett parasoll. Med en sån där drink som man får i en halv kokosnöt.
Missförstå mig inte. Min familj är underbar på alla vis. Bättre än jag förtjänar många gånger, men ändå. Så jävla intensivt!
Jag vet, småbarnsåren är tuffa. Jag är knappast den första att vilja hoppa av tåget, om än så bara för en dag och säker inte den sista heller.
Fast egentligen har jag ju bara en unge som går under kategorin "småbarn". De andra två är ju relativt stora nu. Som om det hjälpte?
När man är gravid får man gå på föräldrakurs. När man fått sin bebbe har man regelbundna möten på BVC där man kan ventilera och få råd. Men efter ettårsdagen... you're on your own liksom. Det var ingen som upplyste om hur man hanterar en rasande 7-åring eller en 9-åring som fyller 14 nästa gång. See the picture?
Jag tror jag ska ta en vända tillbaka till BB, kliva in och säga; Ursäkta, jag har varit här 3 gånger, men det verkar som om ni glömde att ge mig något varje gång. Vad? Jaa.. instruktionsboken?
Med brödrosten vi köpte fick vi en 20-sidig instruktionsbok. När vi kom hem från BB hade jag ett(1) blad som handlade om hur man bäst tränar upp knip- och magmuskler. Precis vad jag behövde! Inte...
Big Brother. Paradise Hotel. Bachelor. Bachelorette. Beauty and the beast. Expedition Robinson.
Men...TRÖTTNA!
Framåt mars är det dags igen. Vi far till Australien för att hälsa på familjen. Svärfamiljen i mitt fall.
Att flyga de dryga 24 timmarna med 3 barn i åldrarna 2, 7, 9 är ingen lek. Ingen lek alls.
Men i år följer min bror med, han har ingen aning om vad han ger sig in på. Han oroar sig över ormar och spindlar, men han har ingen aning... (skadeglatt leende sprider sig).
I vilket fall, jag och min man satt och pratade om resan och jag menade på att om han måste jobba lite medan vi är där kan jag ju passa på att visa brorsan runt lite grann. Visst tyckte han, jag kan ju köra in er till stan så kan du visa honom runt där, så slipper ni bara sitta hemma och glo.
Jag tittar misstroget på min man och undrar om han verkligen inte lärt sig någonting om mig och min bror på dessa år. Vi har inget lokalsinne.
Jag ser för mitt inre öga, löpsedlar 20 år fram i tiden; "Syskonpar återfunna efter 20 år - levt med aboriginer!" Vi skulle bara gå till Target...
Om det var någon som funderade över namnet på min blogg så tänkte jag bena ut det lite. Life on the mild side, vad menas?
Efter att ha läst ett antal andra bloggar om personer som verkar leva så himla intressanta liv, fyllda med spännande jobb och udda upplevelser, så tyckte jag att min egen vardag tedde sig lite beige.
Gift trebarnsmamma med villa, kombi-bil och visserligen inte hund, men 3 katter istället. Mitt liv verkar vara raka motsatsen till det jag läst om. Life on the mild side, istället för wild side.
På helgerna, om vi blir riktigt vilda och galna, kanske vi packar in ungarna i bilen och åker till McDonalds, fast det nästan är läggdags för barnen. Helt crazy liksom! Typ så...
Därför tyckte jag att "Life on the mild side" kunde vara ett passande namn för det jag tänkt att skriva om.
På tal om att göra något crazy, så har jag och min bättre hälft bokat flyg till London i december. Bara han och jag en helg. Vi är förövrigt övertygade om att helgen kommer att vara över innan vi hittat till hotellet, men det kan ju bli en upplevelse i sig?
En helg utan barn, undrar om vi kommer ihåg hur man gör? Det kanske är som att cykla... vingligt i början men sen rullar det på?
På tal om något helt annat hörde jag något roligt på radion idag. I P3 sände de en dokumentär om "lasermannen" och det pratades även en hel del om Ny demokrati, Bertil Karlssons och Ian Wachtmeisters fjant-parti för den som inte var med eller som har lyckats förtränga något så pinsamt.
En reporter som intervjuade frågade; "Så om man vill ha mindre invandrare så ska man rösta på Ny demokrati?"
Mindre invandrare? Pygmeér då eller? Man tycker ju att en reporter skulle kunna bättre svenska än så, men roligt var det i alla fall!
Nu ska jag gå och laga något så exotiskt som Spagetti Bolognese(köttfärssås och spagetti som vi säger här i Sveadala). För att leva lite "on the edge" kanske jag kryddar med en nypa basilika? Det är "life on the mild side" det!
Eftersom min man kommer från Australien så händer det inte allt för sällan att vi sitter och jämför likheter och olikheter mellan våra respektive hemländer. Det kan vara allt från politik till mat och traditioner. Naturligtvis finns det uppenbara olikheter med tanke på att länderna befinner sig på olika sidor av världen, men vissa saker kanske man inte skulle ha tänkt på annars. Helt plötsligt kan jag se Sverige genom hans ögon och vissa saker, som man inte ägnat en tanke förut, verkar underliga. Som det här med att maniskt ta av sig skorna när man går inomhus, oavsett tillfälle, oavsett årstid och oavsett om skorna är smutsiga eller inte. Till och med när man går på fest! Om man tänkt att ha skor på sig inne, tar man med sig dem i en påse och sätter på sig dem när man kommit in. What's up with that?
Fortfarande när vi åker till Australien får min man peta till mig lite diskret när jag tar av mig skorna vid dörren så fort vi kommer någonstans. Vanan sitter som berget.
En annan olikhet är att många av deras vägskyltar har text, istället för tecken som vi har. Det står "no u-turn", "beware of pedestrians" osv. Jag hävdar bestämt att det beror på en arrogans som alla engelskspråkiga länder har, som tar för givet att alla ska förstå engelska. I Sverige minsann har vi pedagogiska bilder istället, som de flesta kan förstå. Man blir aldrig så patriotisk som när någon utomstående kritiserar ens hemland, så ni kan tänka er att diskussionerna kan bli en aning hetsiga här i kring lite då och då.
I ett land som Australien, som består av så mycket ödemark, tenderar vägarna att bli extremt lååånga och väldigt raka. I alla fall de jag har åkt på i Victoria och New South Wales. Det är inte svårt att föreställa sig att man lätt blir lite disträ när man ska köra dryga 50 mil på dessa vägar. Mil efter mil på en rak väg med bara fårhagar på båda sidor. Ett enstaka träd här och där, lite bush och inte mycket mer.
Men första gången jag såg en vägskylt där det stod "Don't sleep and drive!", skrattade jag tills jag fick kramper i magen. Snacka om att uttrycka det uppenbara! Frustande av skratt, frågade jag om det verkligen behövs en sådan uppmaning? Precis som om man satt där bakom ratten och överlade om man skulle ta sig en liten lur medans man körde. Får de inte lära sig sådant på trafikskolan?
Min man(som inte ännu var min man vid det tillfället) såg inte alls humorn i det hela utan tillade bara, med allvarlig stämma, att det faktiskt var väldigt många som dog längs dessa vägar för att de somnade vi ratten. Jag som kämpade för att kontrollera mig brast på nytt ut i ett gapflabb när jag menade att de helt måste ha missat skylten!
Egentligen har jag inte tid att skriva det här. Måste iväg till jobbet. Men om jag inte skriver det nu kanske jag glömmer det, so here goes.
Lillkillen är och rotar i skafferiet och hittar en liten chokladbit. Jag säger nej, upprepade gånger. Du får inte ta den och där med basta. Mammas gull är inte helt nöjd med svaret och inte långt senare hör jag hur det prasslar i köket. Jag ropar "Inte ta godis"! Från köket kommer det ett "jaa", "vadå ja" frågar jag tillbaka, en aning stressad, en aning irriterad. " Ja TACK" kommer svaret.
En väluppfostrad olydig unge är väl bättre än motsatsen? Eller...?
