måndag, juli 31, 2006

Förklaring

Var det någon som undrade vad förändringen i väderleken beror på? Hur kommer det sig att det börjar regna nu, när det har varit fint så länge?

Jag köpte en vattenspridare.

F'låt.

lördag, juli 29, 2006

Välkommen till rutten fisk

Vi sitter i bilen på väg till dagens utflyktsmål. Utanför fönstrena rullar den australienska landsbygden förbi. Palmträd, apelsinträd, vindruvsodlingar. Kakaduor, kängrusar, magpies. Röd jord så långt ögat kan nå och solen står högt på himlen. Man kan verkligen känna att längre hemifrån än såhär, det kommer jag inte.
Vägen vinglar sig fram och vi kommer ännu längre ut i landsbygden. Husen ligger inte så tätt här och det är, i kontrast med resten av vad vi har sett, lite grönt och lummigt. Lite hagar dyker upp och vi ser hästar som går och betar. Australienska hästar. Australienska hästar som inte säger gnäääggg utan neeeiighhh. Eller neeiigghhh, mate.
En skylt dyker upp. Hagarna tillhör ett stall som hyr in hästar som ägarna inte har plats för. Skylten kommer närmre. Inbäddad i gröna blad kan vi nu läsa vad som står på skylten. "SURSTROMMING".
Ursäkta, vad?? Vi saktar ner en aning för att kunna läsa igen. Men det är surstromming det står. Stället heter rutten fisk. Och där har de hästar.

Nu funderar jag ju på hur stället fick sitt namn. Vi hade inte tid att stanna för att fråga, så jag har funderat ut möjliga förklaringar.

Kanske är det så att det är svenskar som har stället och namngav det som ett personligt litet skämt. Kanske fnissar de lite introvert varje gång en "aussie" ringer upp och frågar om det har kommit till Surstromming. Eller så fick de hemlängtan och namngav stället efter det de saknade mest från Moder Sveas sköte. I vilket fall är det sjuka människor vi har att göra med. Jag menar, sakna surströmming?

Eller så kanske ett gäng australiensare skulle starta verksamhet och ville ha ett riktigt exotiskt namn på sin hästfarm. Något som förde tankarna till blonda stallflickor med tjocka flätor... något svenskt! Så fick de tag på en svensk backpacker och frågade hur man säger hästranch på svenska. Svensken som var a) drabbad av solsting eller b) en lustigkurre svarar "surströmming, with two pricks over the O".
Australienarna som inte fattar vem som var en "prick" struntar helt i uppmaningen och döper stället till Surstromming.

Frågorna är många och svaren är få. Nästa gång vi beger oss down under ska jag dit igen och fråga. Ovissheten är olidlig.

Finn fem fel

1. Barnvakt som mirakulöst uppenbarar sig i rättan tid
2. Par som desperat behöver barnledig tid
3. Bio kl 17:30
4. Pirates of the Caribbean(visste inte att det var senaste barnfilmen a´la Lejonkungen)
5. Sittplatser i mitten på mittersta raden
6. 100 ungar 7- 12 år
7. Barnens favvo-snacks #1 - chips

onsdag, juli 26, 2006

Grönbete

Ikväll ska vi på bio. Bara jag och maken. Inga ungar. Naturligtvis har vi noga valt ut en film. På SF's hemsida har vi omsorgsfullt gått igenom allt som går just nu. Pirates of the Caribbean var längst och därmed det självklara valet. Två och en halv timme ensamma i mörkret. Jag kommer garanterat att somna, men det kan det vara värt.
Däremot såg vi att biljettpriset har gått upp. Jämfört med de 2:50 vi betalde sist det begav sig känns 100 spänn som ett mindre rån. Men om det är vad man måste betala för att få sin tid i biomörkret så...

Första gången vi gick på bio ihop, jag och maken, var i Melbourne när vi precis hade träffats. Då lyckades vi med konsten att se slutet först. I tron om att vi var sena och att filmen redan hade börjat skyndade vi oss in och tog plats. Ingen kollade några biljetter vilket jag tyckte var underligt, men what the heck. Lagom tills vi sett slutklämmen förstod vi att vi var extremt tidiga istället för sena. Så vi smög ut igen. Slutet är dock det enda jag minns av den filmen.

Andra gången vi gick på bio var den gången jag insåg att maken skrattar väldigt högljutt. Faktum var att jag skrattade mer åt hans skrattande än åt filmen. Jag har aldrig hört någon skratta så naturligt högljutt som han gör.

Sist vi var på bio var i Australien igen. Vi satt i mittregionen. Längst fram satt en kvinna med ett väldigt lustigt skratt. Varje gång hon skrattade framkallade det en skrattattack hos maken som skrattar väldigt högt. Som också fann det nödvändigt att härma hennes skratt. Vilket min bror som var med tyckte var väldigt roligt. Jag själv ville helst byta plats. Och film. Jag vet inte säkert, men jag tror att det var fler som kände som jag.

Nu ikväll är det alltså dags igen. Jag ska riktigt gosa in mig i maken, så tätt som biostolarna tillåter. Sen ska jag njuta av filmen, mörkret och det högljudda skrattet.

lördag, juli 22, 2006

Larvigt

I våran trädgår finns en otroligt överdimensionerad hallonhäck. Den lever sitt eget liv och går inte att tukta. Nu börjar hallonen bli mogna och jag måste ju erkänna att det är ruskigt gott med färska hallon. Men det är ju inte bara jag som tycker det, utan varenda litet småkryp i hela världen tycker att de ska ha en bit av (hallon)kakan. Det är inte rätt och rättvist alls tycker jag. Det var ju jag som rispade upp armarna när jag skulle rensa ur skiten i våras, vart var småkrypen då? Inte ens födda! Men de tycks inte alls bry sig om vad jag tycker i den frågan utan hugger gladeligen in på de största, saftigaste hallonen.
Jag är ju lite petig när det gäller min kost på det viset. Jag kan inte riktigt känna att en eller ett par enstaka små larver eller småkryp bara är extra protein utan endast fruktansvärt osmakliga. Därför måste varje enskilt hallon dissikeras innan det kan avnjutas och detta gör hallonätandet till lite mer arbete än vad jag är villig att lägga ner.
Men så fick jag ett tips. Tydligen ska man lägga alla hallonen man plockar i en burk med tättslutande lock. Sen ställer man in burken i kylen och några timmar senare har alla småkryp dött till följd av kylan och syrebristen(lägg till galen-professor-skratt och ett "Die you bastards, die!!" här).
Fast sen slog det mig. Är det väldigt mycket fräschare och godare att äta en död larv till skillnad från en levande? Skulle det vara ok med ett dussin larvlik i hallonpajen? Vad gör det mindre äckligt? I min mening blir det snudd på en reaktion i motsatt rikting.
Så jag får fortsätta att dissikera mina hallon och titta åt ett annat håll när lillkillen går lös på hallonhäcken. Han är inte så nogräknad med de små gynnarna.

Nehej, om man skulle ta och kika om man hade något navelfluff då?

fredag, juli 21, 2006

På tal om bananer

Om man gjorde om den engelska texten på lillkillens uppblåsbara pool till australiensk engelska kunde det ha stått;

Keep an eye on your little buggers when they're knocking around in the pool to avoid them from kicking the bucket, going ass over head in the drink.

Ja... det var väl vad jag har funderat på idag...

Jag har lite tråkigt.

Klartt!

*Trumvirvel* Utan inbördes ordning här är den The Nya Länklist! *Trumpetfanfar*

Om jag skulle ha missat någon är det bara att hojta till och skulle ni hitta en länk till Eran Egna Sida som ni känner känns överflödig kan ni skicka ett argt och irriterat mail som jag inte kommer att läsa men ändå ta bort länken enligt önskan.

Från och med nu lovar jag, dyrt och heligt, att uppdatera min länklista mer regelbundet, för jag förstår ju att era stöttepelare i livet beror på detta. Eller inte. Men jag gör det ändå.

Uppdatering på g

Jag har länge insett att min länklista är way ut of datum, så idag ska jag lägga upp alla de vänliga, snälla, mysiga människor som har länkat till mig, samt ett par nya favvisar! Återkommer när det är färdigt!

torsdag, juli 20, 2006

När vi ändå pratar om spöken...

I helgen blir jag gräsänkling igen fast i gott sällskap av lillkillen. Maken och brodern åker och fiskar. Fast det där fiskeriet tror jag ju bara är en täckmantel. Jag är inte så dum som jag ser ut.

Lillkillen har en fantastisk förmåga att spä på min mörkrädsla. Han kan på ett mycket övertygande sätt påstå att det står en arg man i köket, som bara skriker hela tiden. Han är högst trovärdig när han med darrande underläpp såväl som knän vägrar att ens titta i riktning mot köket. Jag är nog inte lika övertygande när jag med, närapå, gråten i halsen försöker låta glättig och föreslår att vi går ut i köket tillsammans och tittar. Med nackhåren på ända tvingar jag mig själv ut i köket samtidigt som jag tänker att om det nu står någon där, eller om någon skulle vara lustig nog att knacka på fönstret, så dör jag en stund.
Men än så länge har det varit lugnt.

När mellankillen var mindre hände det ett par gånger att han hade vad man kallar för "nattskräck". Det är en typ av mardröm fast barnet verkar fullt vaket. Det är inte skoj. Inte för någon.
Första gången det hände satt jag och tittade på TV när jag hörde en blodisande skrik från barnens sovrum. Jag ska ärligt erkänna att jag för en stund övervägde att springa in i i mitt eget sovrum och gömma mig under täcket. Jag är en harig krake utan mått. Men modersinstinkten var helt otroligt nog starkare och jag gav mig på darrig knän in i rummet.
Där sitter mellankillen rätt upp i sängen med vidöppna ögon, så fyllda med skräck att jag var övertygad om att det faktiskt fanns något i rummet. Jag går fram till honom och försöker få kontakt, men han bara pratar osammanhängande och pekar mot ett mörkt hörn. Med stora, skräckslagna ögon. Jag vet inte om ni ens kan börja förstå vilka krafter det tog att stanna kvar i rummet, att inte börja gråta och att inte skrika hysteriskt. Scener från "Exorcisten" glimtade i mitt huvud.
Efter ett tag, efter intensivt kramande och småpratande, "vaknade" han till och lugnade sig. Sen la han sig helt sonika ner och somnade om. Som om ingenting hade hänt. Själv sov jag med lampan på i en veckas tid.

Jag vet inte vad min mörkrädsla grundar sig på. Jag kan inte komma ihåg några riktigt traumatiska upplevelser, men jag antar att en extremt livlig och bildlig fantasi inte hjälper i det här fallet. Någon dag kanske jag blir vuxen jag med och slutar att tro på spöken.

onsdag, juli 19, 2006

Öppet brev till alla gastar/andar/spöken/poltergaistrar

Som ni vet sov jag själv i huset igår natt. Jag vet och förstår att mitt höga, falska, melodifattiga visslande inte lurade någon utav er och jag vet att ni vet att jag inte "glömde" att släcka lampan i hallen.
Jag kan vidare meddela att jag var högst medveten om alla knäppningar och knakningar som jag är övertygad om att ni åstadkom. Även dörren som stog och slog hela natten var högst effektfull. Jo, jag vet att jag högt intalade mig att det bara var korsdrag, men både ni och jag vet ju den egentliga sanningen.
Ytterligare mer är jag ytterst tacksam att ingen av er bestämde sig att uppenbara sig rent fysiskt, då ni säkerligen vet min inställning till det.
Jag kan inte nog förtydliga att jag personligen inte kan hjälpa någon av er till "andra sidan" eller att lösa konflikter ni eventuellt lämnade ouppklarade. Om ni ändå skulle insistera på detta kommer jag snarast att sälla mig till eran skara.
Jag måste dock uttrycka mitt missnöje till den gast som roar sig med att stänga av min TV. Det var ok medan fjärrkontrollen fungerade, men nu börjar det bli tröttsamt. Jag betackar mig för sådana aktiviteter i framtiden eller åtminstone tills vi har fått tummen ur och skaffat en ny fjärrkontroll.
Men en eloge för igår kväll och natt ska ni ha. Bra jobbat!

Eran egna, hariga
Karin Cox

tisdag, juli 18, 2006

Solo

Maken har tagit med sig alla barnen på fisketur över natten! *slår klackarna i taket* Ikväll är det ff här! Eller ja just ja.... bf menar jag!

Det känns som när man blev lämnad själv hemma för första gången när man var tonåring.

Nu tänker jag gå och äta godis före maten! Helt crazy!

Information

För er som är nyfikna på vad jag kommer att syssla med till hösten och tre år framöver kommer här, i sann textdesign-anda..... en kopierad text :-/ Som jag har klippt ut från mdh.se

Textdesign 120 poäng

Vill du arbeta med information anpassad efter olika situationer, medier och målgrupper? Vill du lära dig skriva lättläst och effektivt? Då ska du studera textdesign på Mälardalens högskola. Textdesign är en bred utbildning inom information. Här möter skrivkonst och grafisk formgivning vetenskap och kommunikationsteori. Du får praktiska erfarenheter och teoretiska kunskaper som står sig väl på arbetsmarknaden. Lärarna på institutionen har yrkeserfarenhet från branschens alla hörn.Efter tre års studier kan du få en kandidatexamen i informationsdesign med inriktning mot textdesign.

Ja, då är allt klart som korvspad då?

måndag, juli 17, 2006

Haddedudingendejdå



Fyra dagar gamla och inte så kaxiga ännu

söndag, juli 16, 2006

Ring så pratar vi

Jag har fått frågan vad jag skulle prata om, om jag blev sommarpratare i Sveriges radio och vilken musik jag skulle spela. Det är ju minst sagt en lite knepig fråga. Ska jag bra utgå ifrån mig själv eller ska jag ta hänsyn till en eventuell lyssnarskara? Vara lite mainstream alltså, samtidigt som jag bakar in en god bit av mig själv.

Det som är lite roligt med det här är att jag ett par gånger har fått höra att jag borde prata i radio. Jag förstår inte riktigt vad detta grundas på, men det finns tydligen folk som tror att jag inte alls skulle drabbas av akut tunghäfta under sådana omständigheter. Någon trycker en mic under näsan på mig och ber mig vara intressant/rolig/underhållande och jag skulle naturligtvis bara leverera. Jodå. Eller så fick jag tunghäfta.

I alla fall, för att återgå till frågan, vad skulle jag ändå kunna tänkas svamla om då?
Jag skulle bjuda in min bror, Niklas, som medpratare. Sen skulle vi sitta där och associera fritt till ämnen som lyssnarna skickade in. Vi skulle ha skitroligt. Det är lite tveksamt hur många andra som skulle tycka det var lika roligt som vi, men det var ju inte det som var frågan ändå.
Angående musiken så skulle de få det hett om öronen i skivarkivet för valet av låtar skulle vara lika spontant som allt annat. Men jag kan tänka mig att en del hits från 80-talet skulle kunna dyka upp. Och kanske något av Mora Träsk.

Ja det blir nog inte intressantare än så. Life on the mild side. No shit.

lördag, juli 15, 2006

Naturens mysterier

Våran katt fick ungar härom dagen. Det ställde ju naturligtvis till huvudbry för lillkillen. Ena sekunden en katt och i nästa fyra. Även om tre av dem var miniatyrer.

Lillkillen: Har hon köpt dem??
Jag: Nej, först var de i hennes mage, men nu har de kommit ut.

Lillkillen såg väldigt skeptisk ut till den här förklaringen. Han sätter sig på huk och verkligen betraktar de musliknande varelserna som krälar runt i blindo. De börjar buffa och leta efter spenar på mamman och plötsligt ser jag hur det går upp ett ljus för lillkillen. Han har fått den bekräftelsen han letade efter.

Lillkillen: Jahaaa, nu fattar jag! De vill krypa in igen!!

Logiken var glasklar och jag skrattade så mycket att jag inte ens kunde frusta fram en förklaring. Inte för att han stannade länge nog för att få en heller. Han hade ju redan klurat ut hur det låg till.

Knäppt

Oj vilken stämning det är i bloggvärlden just nu. Det är knappt att man vågar kommentera på vissa sidor av rädsla att omedvetet ta en "sida". Chips pomfritts. Jag hukar mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till hela debatten och tycker ärligt talat inte att jag behöver lägga något krut på att ta ställning. Men. Men. Kanske eventuellt höjer jag lite på ögonbrynen när någon som mest bloggar om att se snygg ut uttrycker sig om "positiv nationalsocialism". Kanske känner jag att bloggaren i fråga och jag inte alls står på samma grundvärderingar. Kanske struntar jag helt i att läsa bloggen i framtiden. Kanske det.

Så var det med det.

Av alla reaktioner som jag hade förutspått att jag skulle få om jag fick ett positivt besked på min högskoleansökan så infann sig ingen. Jag trodde kanske att jag skulle hoppa, skrika, springa och eventuellt gråta alternativt kräkas. Men icke. Inget av det hände. Jag bara konstaterade att jag hade kommit in. Nu var det klart. Grönt ljus, bara att tuta och köra. Vroom. Möjligtvis knöt det sig en aning i magtrakten. Men mest för att jag siar om hur vilsen jag kommer att vara. Krama-ett-träd-vilsen.
Nu blir jag lite orolig bara att det blir en fördröjd reaktion. Tänk om jag står mitt i affären när det plötsligt kommer. Ett sån't där riktigt glädjefnatt. På Konsum här på lilla, lilla orten. Det skulle inte gå obemärkt förbi kan jag meddela. Inte på några vis. Faktum är att det spridas som en löpeld och innan jag ens hade kommit till sans skulle jag vara Knäpp-Karin med gemene man. Och det kunde jag kanske till och med leva med, men man får väl se det lite ur barnens synpunkt.

"Det är väl din mamma som är Knäpp-Karin?"

Det kanske känns lite sådär.

Jag kanske ska hålla mig hemma ett tag framöver. Bara för att vara på den säkra sidan. För Knäpp-Karins skull.

måndag, juli 10, 2006

Antagen

Jag kom in.

Fortfarande i chocktillstånd.

Om några veckor börjar jag på Textdesignprogrammet.

Jag måste gå och köpa en ny fjällräven.

fredag, juli 07, 2006

Real me

Jag blev utmanad av Trulsa. Sån't är ju alltid skoj. Men när jag läste vad det handlade om blev jag tveksam. Men here goes, the real me!


Fem saker jag har i min frys.

1. Väldigt mycket is. Fast inte i kubform. Längs sidorna. Och taket. Och på mindre använda matvaror jag la där någon gång för länge sedan. Mycket länge sedan. Var det någon som sa något om avfrostning? Då säger jag bara; Av-vaddå?

2. En insjöfisk av obestämda art. Egenhändigt uppfiskad av maken. Eller var det så att han inte fick någon fisk och någon gav den till honom av ren barmhärtighet? Jag kommer inte riktigt ihåg, men den har passerat bäst-före-datumet. Jättemycket.

3. En julkrans av granris som satt på våran dörr för... ehrrmm... två år sedan. Försäljaren av kransen påstod att den skulle hålla sig fin om man la den i frysen när julen var över. Det gjorde jag. Men jag tror att bäst-före-datumet har knallat vidare där med.

4. Frysta grönsaker. Vissa fortfarande i sina påsar, andra har brutit sig ut på sidospår. Ärtor är speciellt duktiga på att rymma.

5. En uppsjö av påsar med en skvätt riven ost i. Av någon anledning går det aldrig åt en hel påse och av någon annan anledning sviker minnet varje gång jag är i affären. Hade vi ost, eller??

Fem saker i min bil. Den nya bilen är givetvis min bil och den gamla skrutten makens.

1. Godispapper. Särskilt i sidofacket på förarsidan. Särskilt chokladgodispapper. Hmm... Tänk så han är den där maken *harkel, harkel*.

2. Halvliters pet-flaskor. Alltid ett par stycken. Ungar! *himlar med ögonen* Moving on...

3. Just nu, faktiskt en gummibåt från senaste besöket vid den lokala playan. Det var ju skoj att pumpa upp den med en liten handpump. Inte. På vägen hem orkade jag bara tömma ut hälften av luften och tryckte in den i bagaget. Det går det med. Tydligen.

4. Cd-skivor. Men det är som med garderoben. Hur mycket man än har finns det aldrig något att sätta på.

5. En filt. Det ska man ha i bilen har jag hört. Såatteee...

Fem saker i min garderob.

1. Sommarkläder.

2. Vinterkläder.

3. Vårkläder.

4. Höstkläder.

5. Skor.

De lever i symbios. Den får man inte att rubba. Aldrig någonsin.

Fem saker i min handväska.

1. Mobiltelefon.

2. Plånbok.

3. Våtservetter. Ja, jag har faktiskt småbarn! Själv kladdar jag aldrig ner mig... som ni vet.

4. Plåster. Ungarna. Igen. *irrar med blicken*

5. Läppglans. Nån körsbärshistoria.

Fem personer att langa vidare till.

1. Jasmin
2. Vild-hallon
3. Snubben (du kan, om du inte har någon handväska, byta ut den mot valfri liknande detalj)
4. Vem som helst som känner sig manad.
5. Fröken Fleggman

Ja där har ni det. Den bistra sanningen.

torsdag, juli 06, 2006

Vad vinner man?

Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Formligen hänföra mig själv. Precis när jag tror att jag har spelat ut alla kort så finns där ett litet ess i rockärmen. Det är minst sagt hänförande.
Jag talar om min klantighet. En outömlig källa av ren klantighet. Destillerad.

Många hävdar att de är klantiga. Att de spiller, tappar och ramlar. Men jag måste ta det till en helt annan nivå. Alla som har spenderat lite tid runt omkring mig vet det. De håller med i sin tystnad.

Idag visade jag än en gång prov på hur jag lyckas med sådant som är så få förunnade. Murphy är min ständiga uppvaktare och trots att jag försökt förklara för honom att jag är gift vill han inte ge sig.

Jag skulle bara byta om. Jag skulle bara hoppa i ett par shorts och sen dra iväg till våran lokala playa. Det var allt jag ville. Sätta på mig shorts.
Högra benet gled igenom shortsen som ingenting, sen kom den ödesdigra vänsterfoten. Jag lyckades att trassla in mig i shortsen. Jag tror att jag eventuellt till och med försökte få ner vänsterbenet i samma hål jag stoppat högerbenet. Vilket inte alls ville fungera.
Balansen sviktar och jag inser snabbt att jag har två val. 1) Att släppa taget om shortsen och ta emot mig i fallet eller i bästa fall få tag i något för att hindra fallet. 2) Ge vänsterbenet ett sista försök och löpa risken att falla handlöst i golvet.

Gissa vilket av de alternativen jag blixtsnabbt bestämde mig för? Den som gissar rätt vinner en lyxkryssning på egen bekostnad.

Naturligtvis är alternativ två rätt. Och naturligtvis föll jag handlöst. Som tur var han jag slå i fotgaveln på sängen med högerbenet först, vilket lindrade kraschen en aning.

Medan jag låg som en oformlig hög på sovrumsgolvet såg jag för mitt inre öga hur mitt alter-ego drog sina båda händer över ansiktet och ruskade stönandes på huvudet. Hon har flera gånger ansökt om att få bli någon annans alter-ego, men kan inte hitta någon som vill byta.

Det hela resulterade i ett enormt blåmärke på benet där sängen lindrat fallet. Själv är jag bara förvånad att jag inte bröt något. Nacken till exempel.
Men min alter-ego resonerar i alla fall enligt devisen "Inget ont som inte har något gott med sig" och efter den initiala förödmjukelsen började hon viska med len honungsstämma att vi behöver choklad som plåster på såren. Mycket choklad. Med nötter i. Den ohälsosamma sorten, ingen 90 procentig skit.

Chooooklaaaad!

onsdag, juli 05, 2006

Surprise!

You Are 50% Normal
While some of your behavior is quite normal...Other things you do are downright strangeYou've got a little of your freak going onBut you mostly keep your weirdness to yourself
How Normal Are You?


Det var väl en överraskning?

Nähä...

tisdag, juli 04, 2006

Att tiga är guld

Den här veckan hämtar jag upp en jobbarkompis 16-åriga son på mornarna. Han har fått sommarjobb hos oss och nu när hans pappa har semester ställer jag naturligtvis upp som barmhärtig samarit och hämtar gossen så att pappa kan få sova på mornarna. Ja, sån är jag ja...

I bilen på mornarna haltar väl samtalet en liten aning. Vi är båda dödligt trötta och har inte onödigt många gemensamma intressen. Det blir mest ett "godmorgon" och "hur går det då".

Imorse lät jag stereon stå på för att mildra pôjkens genans över tystnaden. Makens cd. "Australian legends" eller nåt sånt. En sån där cd som han förmodligen inte skulle lyssna på om han hade bott kvar i Australien, men att bo på andra sidan jorden gör saker med en. Jag skulle förmodligen sitta och lyssna på skivor med melodifestivalen från -85 om vi bodde där.
Men i vilket fall och hur som helst. Strax efter att den gängliga tonåringen satt sig i bilen börjar en låt som jag inte tidigare hört. En tjej som sjunger något om att hon inte kan få nog av sig själv. I brist på samtal så lyssnar jag på texten istället. I ungefär 60 sekunder upprepar sångerskan lite gnyende samma textrad. "I touch myself".

Det mina vänner, var en obekväm situation. Oavsett vilka engelskakunskaper han har tror jag att han förstod den raden. Om inte första tre gångerna så i alla fall de sjuttioelva följande.
Jag skulle ju ha kunnat skippa låten, men då hade det ju blivit alldeles för uppenbart att jag tyckte det var pinsamt. Och så kan vi ju inte ha det. Förstås.

När vi väl kliver ur bilen vid jobbet kliar han sig lite i håret, tittar ner på sina träningsoverallsbyxor och konstaterar att han har satt dem bakochfram, varpå jag utbrister "Ja, men det gör ju inget, du ska ju inte ha dem på dig så länge till". Sen inser jag hur det där lät och muttrar något om arbetskläder men piper snabbt iväg åt eget håll.

Om jag får ett telefonsamtal ikväll om att jag inte behöver hämta upp honom mer så blir jag inte nämnvärt förvånad.

söndag, juli 02, 2006

Joföratteh...

Tänkte bara inflika att inlägget nedan är ett inlägg som jag började skriva, blev avbruten, tappade inspirationen och, som jag trodde tills alldeles nyss, stängde utan att spara.
Något barn måste ha varit vänlig nog att trycka på "publish post" så att alla kunde få se hur ett halvfärdigt inlägg som senare hamnar i papperskorgen kan se ut.

Skönt att de hjälper till lite ibland. Barnen.

Kul.