Absolute kids

Det sägs att snön är på väg. Hela mitt inre väsen säger: FLYYYY!! Medan tid är - fly, spring, kom undan!

Fet chans till det...

Jag är, för tillfället, klassförälder i min sons klass. Ofrivilligt. Jag liksom alla andra föräldrar får något stirrigt i blicken och försöker hitta närmsta möjliga flyktväg, så fort talet om "klassförälder" kommer upp på mötena i skolan. Därför bestämdes det att man skulle gå efter klasslistan. I år åkte jag dit så det bara skrek om det. Jag hade planer om att byta efternamn till Öäåberg och hoppas på att komma undan, men...

Igår kväll var det dags för skoldisco och jag var där. Herregud vad jag var där. Hur är det möjligt för så små individer att föra så mycket oväsen? Krogen i löningstider är ett lugnt, tyst och fridfullt ställe i jämförelse. Det ringer fortfarande i öronen. Dessutom har de små liven inget som helst begrepp om vad "disco" egentligen är. De tror att det är en tillställning där man har popcorn-regn och springer runt, runt, runt... Musiken är bara där för spä på oljudet. Jag kan för bövelen Zlatan-låten utantill!!

Så skulle det bli danstävling. Barnen är mellan 6 och 8 år och deras uppfattning om dans är minst sagt kreativ. Jag klargjorde på ett tidigt stadium för de andra föräldrarna att jag inte tänkte vara domare! Jag klarar inte sån't där. Likförbannat... Etthundra par - stora, valpliknande - ögon riktas mot mig. Vann jag? Visst dansade väl jag fint? Ehhh... vi kör en finalomgång! Det var en mardröm. En halvtimme efter danstävlingens slut då jag fortfarande hade samvetskval som en besatt kommer en tjej fram, drar mig lite i ärmen och frågar: Hur länge till måste jag dansa? Skjut mig nu och förkorta mitt lidande, typ så kändes det.

När lamporna slutligen tändes och musiken dog (bokstavligen, någon fimpade musiken seriöst) och sopkvastarna åkte fram hör jag en kille säga till en annan: Konstigt, nu när discot är slut känns det inte som vi haft något disco alls!
Jag kände hur jag helt stelnade till innan jag sakta vände blicken mot killen. Jag tror att det förvridna uttrycket av desperation i mitt ansikte skrämde honom lite? I vilket fall pep han iväg riktigt snabbt...