Stora killen har en gitarr. Han fick den när han fyllde år sist och den står i ett tjusigt stativ uppe på hans rum. Ingen i familjen vet hur man ska få något vettigt ljud ur den gitarren, men alla har vi gett det ett ärligt försök. Alla har vi lekt rock-stjärne-wannabe. Och det låter rent ut sagt förjävligt.
Trots att jag växte upp med en styvpappa som inte bara är löjligt musikalisk utan också praktiskt taget behärskar vilket instrument man än sätter i händerna på honom, så blev det aldrig riktigt av att jag lärde mig ett instrument ordentligt. Bagarens barn och allt det där.

Det där med noter var aldrig riktigt min grej. Jag ville inte lära mig om åttondelar och stackaton. Jag ville spela musik. Jag förstod att det var ett nödvändigt ont. Noter-schmoter.
Sen upptäckte jag att pappa(inte styvpappan då, häng med här nu!) aldrig hade noter när han satt vi pianot. Nej för det behövde han inte. Noter var alldeles som inte hans grej heller(undrar vart jag får det ifrån?), men det gick ju alldeles utmärkt ändå.

Bite me!

"Lilla flickaaa! I natt ska blooodet flytaaaa! I natt ska bloooodet flyyytaa!"

Jag tycker mig se att myggorna i mitt sovrum ser ut som vildvittrorna i "Ronja".

Jävla utsugare!

Öppet brev till alla pojkar/män/gubbar

Igår städade jag toaletten. Här hemma är jag, av kvinnligt kön, en minoritet, 1 -4 och det var när jag städade toaletten som det slog mig.

Tro mig gossar, vi vet att ni kan stå upp och kissa. Jag ska till och med vara först med att erkänna att jag någon gång, i ett svagt ögonblick när nöden varit stor på en plats där toaletter ej står att finna, har varit en gnutta avundsjuk. Ni behöver aldrig moona omvärlden för att göra ett enkelt behov.

Men. Men!

Det finns absolut ingen anledning överhuvudtaget att om och om igen bevisa detta faktum. Bara för att ni kan stå upp och kissa betyder inte det att ni måste stå upp och kissa. För med handen på hjärtat, är ni alltid så hundraprocentigt pricksäkra som ni skulle vilja utge er för att vara?
Det måste ju vara oändligt mycket bekvämare att slå ner baken och sitta en stund än att stå där och skjuta prick? Eller är det det som är sporten?

Härom dagen knallade jag in på toaletten för att se vad lillkillen pysslade med. Vi kan väl säga såhär, med ringen uppfälld är han i alldeles lagom höjd för att kunna stå och kissa - no hands! Han har inte varit blöjfri någon längre tid, men tydligen har någon "vänlig" själ instruerat honom om hur det ska gå till. Det var inte jag.

När vi har flugit fram och tillbaka tvärs över jorden har jag alltid förvånats över att karlar inte ens har vett att slå ner arschlet på en flygplanstoalett. Hallå? Luftgropar? Att gå på toa utan skor är helt otänkbart redan en timme in på ett trettontimmarsflyg. I tolfte timmen håller man sig.
Men inför numero duo är vi alla jämlikar! Jag kan bara anta att om man börjar med att pinka ståendes någon gång i treårsåldern så kanske man utvecklar immunitet mot att sitta på kissiga ringar?

Till alla er karlar som redan har insett min poäng och som faktiskt sitter ner och kissar när tillfälle erbjuds vill jag bara säga; YEAH! Hallelujah, you have seen the light!
Dessutom löper ni mindre risk att få problem med prostatan och jag har hört att bara undersökningen ska vara av den mindre trevliga sorten...

Meh!

Det var då självaste...
Trots att jag är fullt medveten om att jag har två veckor kvar till semestern talar hela min kropp om för mig att jag redan är där! Jag såsar runt i pyjamas och tar det lugnt tills *ping* jag ska ju till jobbet idag med!
Tänk att vi aldrig kommer överens, mitt medvetna jag och mitt undermedvetna jag. Så blir det när man är resultatet av föräldrar som är varandras motsatser. De kunde inte leva med varandra, men jag förväntas stå ut med mig själv varje dag!

Var finns rättvisan i det då?

Inget nytt under solen

Enligt StatCounter stannar majoriteten av besökarna på min sida antingen mindre än fem sekunder eller i flera timmar.

Story of my life, liksom.

Obscent?

Senaste WordVer:

jfuicick

Den måste ju ändå hamna i facket "Obscena WordVer"?

Dirrrty!

Man ska ha husvagn (tydligen)

Ok såhär va´! Det har ju varit midsommar. Den folkfestligaste högtiden av dem alla. Många har lämnat hem och hus för att fira på annan ort. Många har också, likt sniglarna, tagit med sig sina hem. Inte på ryggen kanske, men likväl på dragkroken. Och där slutar inte likheterna.

Inget ont mot husvagnsägarna. Det är mysigt med husvagn. Säkert. Och så praktiskt också! Och tänk vad gemytligt! Nya grannar vartän man kommer och alla har de något gemensamt. De är husvagnsägare. Hus-Vagns-Ägare!

Ju större och nyare desto högre status. Men man börjar från botten.

Vemsomhelst kan skaffa husvagn. Man behöver inget speciellt husvagnskort(förrän man kommer upp i värstingklasserna då vi kan börja snacka kort för lastbil med tungt släp, men dit når inte de flesta på en hel livstid).
Agda och Henry båda 86 år kan köra runt med en husvagn bakom deras Volvo 240. Sen att Henry tog körkort ungefär i tid med Jesu födelse, det har ingen betydelse. Vid 86 års ålder har Henry förtjänat rätten att ha sina egna trafikregler. Dessutom behöver inte Henry köra åt sidan för NÅGON. Henry tycker att 70 är lagom hastighet på en 90-väg då 90 bara är en rekommenderad hastighet som inte får överskridas Alla dessa slynglar som ligger och trycker bakom Henry borde veta hut!

Det är söndag och solen skiner och det är varmt i Volvon. Agda klagar över draget från fönsterna som måste stå lite öppna för att de överhuvudtaget ska klara resan. Så Henry saktar ner till 60. Det tycker Agda blev mycket bättre.
Nu börjar slynglarna bli halvt vanvettiga av frustration. Den ena vansinnesomkörningen efter den andra görs. Det tycker Henry är rent ut sagt skamligt! Får de inte lära sig någonting på körskolorna nuförtiden? Så blir det när alla ska sitta och hålla på med det där sablans internätet! Ingen lär sig hur det fungerar i verkligheten! Nej, på Henrys tid blev det tio rapp med svångremmen om man gjorde fel. Då var det ordning och reda.

Igår var det söndagen efter midsommar. Vägarna var precis packade med Adgor och Henrysar. Och där satt vi och skulle in till Silvan. Det var en timme innan stängning. Jag kände mig lite sådär småstressad. Och vägarna var packade med Agdor och Henrysar. Med husvagnar. Utan husvagnar.

Jag är inte alltid det bästa föredömet för mina barn. Igår var inget undantag. Snarare en bekräftelse.

Magi på hemmaplan

Det händer magiska ting i våran tvättstuga.
Tvättstuga förresten. Hur förlegat är inte det? Vem går till en stuga för att tvätta nu för tiden? Och att säga att man har en tvättstuga hemma, inne i sitt hus är ju helt absurt. I mitt hus har jag en stuga. En tvättstuga.
Men i vilket fall...

Tillbaka till det magiska.

Mina tvättkorgar är, i motsats till min plånbok, självfyllande. De fyller på sig själva underifrån. För varje maskin med tvätt som jag kör, fyller den på sig med två till. Därför har jag börjat med en ny taktik.
Jag plockar det mest akuta ur allas rum. Från golvet vanligtvis. Sen smyger jag in i tvättrummet, med kläderna bakom ryggen och medan jag visslar en glad melodi droppar jag plagg efter plagg, som jag fångar upp med foten och nonchalant trycker in i maskinen.
De magiska och överfyllda tvättkorgarna skakar till lite, kanske trycker på med en laddning underkläder, men på det stora hela är det jag som går vinnande ur kampen. Kampen mot tvättkorgarna.

Sen händer nästa hemskt ockulta företeelse.
Under en dag kanske jag tvättar två maskiner tvätt. Det kan vara blandat, sån't som man behöver stryka och sån't man inte behöver stryka. Men likförbannat resulterar det alltid och utan undantag i två välfyllda IKEA-kassar med stryktvätt. Som dessutom också självfyller sig underifrån.

Men mirakel sker fortfarande och det finns sällsynta tillfällen då det är slut på både tvätt och strykning.

Inte kan man vara glad för det heller för likförbannat har jag inget att ha på mig.

GLAD MIDSOMMAR!

Hoppas ni alla får er kvot av midsommarblomster, nubbe, sill, små grodorna, sol, regn och jordgubbar!

Virrvarr (eller i Karins huvud just nu)

Det blir inte mycket bloggat här nu för tiden. Det är inte det att jag inte vill, det är bara det att hela min tankeverksamhet kretsar kring en och samma sak. Ska jag komma in på högskolan till hösten eller ska jag det inte. Att jag inte har blödande magsår än är ett rent mirakel.

Jag har en tendens att stressa över saker jag absolut inte kan göra något åt alls och nu när det är något som är så viktigt för mig är det värre än någonsin. Jag har en ständing känsla av otillräcklighet. Dåligt självförtroende. Varför skulle de släppa in mig? Det finns säkert mer än tillräckligt med folk som är flera gånger bättre än jag. Men jag tror inte att det finns någon som vill ha det lika mycket som jag.

Jag får verkligen arbeta emot instinkten att ringa alla instanser jag kan komma att tänka på och tjat tungan ur led, tills de ger mig någon typ av information för att stilla mitt sinne. Helst av allt tycker jag att de bara kunde ringa upp mig och säga åt mig att det är klart att jag kommer in. Först av alla. Faktum är att om jag inte hade sökt när jag gjorde hade de skickat en skriftlig inbjudan. Och inte tagit nej för ett svar.

Åh jag bara låter fingrarna gå. Det är så otroligt skönt att skriva av sig. Så länge jag kan komma ihåg har jag skrivit för att förmedla känslor. För det mesta med penna och papper. Men det går ju inte att komma ifrån att datorn är oändligt mycket snabbare och ger mindre kramp i handen. Med datorns hjälp kan man skriva praktiskt taget i samma takt som man tänker. Helt underbart. Jag kan nästan inte alls förstå hur man inte kan tycka om att skriva.

På övervåningen springer barnen och leker fast det var läggdags för nästan en timme sedan. Inte för att de är ledsna för det och det är ju trots allt sommarlov.

Jag undrar hur det blir om jag mot all förmodan ändå skulle komma in. Kommer jag att klara av det över huvud taget? Jag tycker det verkar oändligt komplicerat med uppsatser och grupparbeten. Referenser hit och dit. Då är inte bara att låta fingrarna löpa. Då måste det finnas substans.
Kommer jag ha diciplinen att sitta här hemma och plugga när barnen är i skola och på dagis? Eller kommer datorn att locka? Dag-TV:n? Sängen?
Tre år är ju en relativt lång tid. Orkar jag hela vägen fram?

Hoppsan, nu bröt det ut ett krig. Bäst att återställa freden. Eller skicka ungarna i säng. Sak samma.

Jag - en lyxbuffé!

Jag tycker om djur. Av de flesta sorter. Och djur tycker i regel om mig med. En del kanske lite för mycket. Mygg t ex.
När jag kliver utanför dörren framåt kvällskvisten kan jag, om jag anstränger mig, höra en ytte-pytteliten matklocka i mässing slå för fullt. Mygg kommer från hela riket för att få en slurk av mitt oerhört välsmakande blod. Sen berättar de om det för sina vänner.

Man skulle kunna tro att efter lite dryga 30 år av att vara myggens egna lyxbuffé att jag skulle ha utvecklat någon slags immunitet mot deras stick. Så är icke fallet. Varje enskilt myggbett kliar något så infernaliskt. Allihopa samtidigt.
Häromdagen räknade jag elva myggbett bara från knät ner till ankeln. På ena benet. Det är inget skämt. Inget skämt alls.

En död mygga är en bra mygga.

Partaj

Det var partaj i helgen. Vänskapskretsen fyller ju trettio på löpande band nu och i helgen var det S's tur. Själv tycker jag att min trettioårsdag är ljusår bort, men så är det ju inte riktigt.

Efter en trevlig(hrm... ja det är ju så man uttrycker sig nu, när man är vuxen) fest hemma hos S blev det utgång på krogen. Jag ska inte gå närmare in på exakt hur bra form jag var i med tanke på att mina föräldrar trots allt läser här regelbundet. Men jag kan väl säga att Da Cox var in Da House! Det var nog ingen som tog miste på att jag var på rumpskakarhumör. I like to move it, move it... RUMPAN! Som lillkillen brukar säga.
Däremot var det en desperat stackare som försökte sig på en uppraggning en knapp timme innan stängningsdags(oerhört smickrande... inte).
Precis när jag skulle ta mig från punkt A(baren) till punkt B(dansgolvet) kommer han fram med allvarlig min och hävdar att han har något att säga mig. Något som kanske skulle kunna låta konstigt men som han ändå kände att han bara måste få uttrycka. Muchos importantos.

Vad kunde nu detta vara? Kunde det vara så att han råkat höra mitt samtal med S i baren och överväldigats av mitt enorma intellekt (för det är ju på krogen, någon timme innan stängningsdags som man har de intelligentaste samtalen... juh...)? Var det mina glittrande(om än kanske en anings aning ofokuserade) ögon? Mitt bländande leende? Vad?

"Du har så fina fötter"

Que va??? Jaha... tack då, antar jag.
Sen satte jag mina vackra fötter i arbete och tog mig snabbt där ifrån. Adios amigo. Men jorå, lite konstigt lät det allt!

Innan kvällen var slut hade jag även hunnit med:
- Att bli övertygad om att mobilen blivit stulen och sedan blivit lycklig när jag hittade den igen. I min ficka.
- Bli påcyklad utan, och jag säger det igen, utan att slå i backen som ett meteornedslag. Klappade den chockade killen på cykel(som förövrigt tyckte att det var en bra idé att käka korv medan han cyklade på den packade gångvägen) på ryggen lite lätt innan jag fortsatte min färd.
- Övertyga maken, som kom och hämtade på morgonkvisten, att McDonalds i Tjottahejti fortfarande var öppet, bara för att komma till insikten att de hade stängt ett antal timmar tidigare.

Söndagen stavades b-a-k-s-m-ä-l-l-a. Men det var det värt.

Ålderdomlig?

Jag har skrivit förut om min analkande 30-årsdag. Det är förövrigt bara lite drygt fyra månader kvar. Fyra månader kvar av 20-nånting och sen...

Min trettioårskris som jag officiellt inledde dagen efter min 29-årsdag har gått lite upp och ner. Från hopp till förtvivlan och tillbaka igen. Men bara för att spä på förtvivlanbiten lite så får jag ofta upp en viss typ av anmärkning när jag skriver i Word.

"I vanlig text kan ordet kännas ålderdomligt eller främmande".

JAHA!! Men URSÄKTA mig då!

Bad

Bad to the bone!

Avslutning

Så var ännu en skolavslutning avklarad. Jag och lillkillen roffade åt oss en stol och lyssnade tålmodigt på tal och sång. Mellankillen var upp och sjöng med sin klass och lång som han är hade de placerat honom längst upp, längst bak, i mitten. Han såg ut som en fyr där han stod... och gäspade!! Och kikade sig omkring. Och vinkade. Gjorde allt möjligt utom att just sjunga.
Förklaringen till det var; Äsch, jag kom inte ihåg texten!
Men han klappade händerna på rätt ställen i alla fall.

Inte så långt ifrån där jag satt, satt det ett par killar från fyran. De var inte imponerade. När den tredje sången skulle sjungas hörde jag en av dem stöna; Varför måste man sjunga?? Kan vi inte bara få sommarlov??
Jag fick låtsas att lillkillen just sagt något roligt...

Och tänk, mina barn var snyggast/finast/sötast/bäst i år igen (sa hon, helt objektivt).

Klant i kvadrat

Min bror, Yrsliga-Niklas, har träffat en tjej (hej, A!). De har varit ihop ett tag nu och vi har träffats(det borde vara punkt där, för det faktum att de fortfarande är ihop beskriver egentligen allt) och det har varit jättetrevligt.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Saken är den att hon, enligt egen utsago, har en förmåga att tappa/spilla/snubbla. Jag vill bara säga till dig, A, att du spelar i juniorligan. Du har kommit till rätt familj för vidareutbildning.
Första gången Niklas tog med A hem till oss tror jag det var någon liten incident med en ketchupflaska, som orsakade en minimal prick på ett tallriksunderlägg.
Andra gången de kom hem till oss, för att hon skulle förstå vilken familj detta är, såg jag till att bokstavligen hälla en trekvartsfull kopp med kaffe över mig.
Med flit?? tänker ni. Nej, inte med flit. Det är aldrig med flit. Det kommer helt naturligt.

Jag och min bror har fått dubbla uppsättningar av klant-genen förstår ni. Dubbla uppsättningar I shit you not. Vi har en naturlig förmåga att hamna i situationer vi inte ens förstår själva vi hamnade i. Historierna är oändliga men för att ta ett utdrag.

- En gång lyckades jag med att bita sönder kanten på ett glas. Varför jag överhuvudtaget bet i glaset vet jag inte, men att spotta glasbitar var mindre skoj.
- En annan gång lyckades jag välta en byrå som det tagit fyra vuxna karlar att lyfta. Den var naturligtvis full med porslin.
- Jag tappade ett videoband(!!!!) på tånagelbandet som inte bara orsakade smärta bortom allt jag upplevt(inklusive de tre barn jag fött) utan även en blånagel som jag hade i 3 månader.
- Vid ett krogbesök lyckades jag välta ett helt bord över mig. Naturligtvis hade jag helvita kläder på mig och på bordet stod tre glas med rom och cola. Jag var inte ens onykter.

Jag kan fortsätta i all evighet, men lillkillen hotar med att byta familj om jag inte följer med ut och cyklar nu.

A, miniligan säger jag!

Mer?

För er som känner att ni inte kan få nog av mina kåserier och bara måste ha mer, mer, mer!! Så kan jag gladeligen meddela att det händer att jag skriver en krönika på stadslivsnonsens.se
Och även om ni känner att lagom är bäst, så frukta ej! Det finns många fler skribenter och annat skoj att kika på.

Skulle ba´ säga de´....

Hur var det tänkt här då?

Man hör lite då och då på nyheterna att folk blir dömda till "vållande till annans död" istället för mord. Jag har förstått skillnaden, men vem var det som kom på uttrycket "vållande till annans död"? Vems död skulle det vara om det inte var någon annans? Sin egen?

Borde det inte heta "vållande till dödsfall" eller nå't sån't...?

Och sån't här spendrar jag tid till att fundera på, kanske skulle jag försöka hitta en hobby?(Jag vet att jag kan ha påpekat förr att jag behöver en hobby, men än så länge ingen framgång på det området...)

Flash back

Idag för tre år sedan kan jag säga att jag inte kände mig alltför pigg. Jag stod höggravid i en liten, trång och förbannat varm kyrka och lyssnade på ett gäng förskoleungar sjunga "Den blomstertid nu kommer" så falskt som bara förskoleungar kan. Jag stod för att det tagit slut på sittplatser och för att ingen i hela förbannade kyrkan hade förstånd att låta en höggravid kvinna, på gränsen till att svimma ett par gånger, sitta en liten stund. Särskilt inte tanten i 60-års åldern som satt på en stol precis bredvid mig och notoriskt vägrade låtsas om att jag fanns där. Som om det fanns en chans i världshistorien att missa mig. Jag var ENORM! Hon vägrade också att låtsas om att andra som stod i närheten beklagligt ruskade på huvudet när de såg min jättemage och likbleka uppsyn. Själv tänkte jag mest "hoppas vi träffas på en full buss om 20 år din kossa".
Jag gick någon gång under rektorns tortyrtråkiga och aplånga tal, satte mig på kyrktrappan och försökte efter bästa förmåga att få ner huvudet mellan knäna. Vilket resulterade i en lätt framåtlutning och hakan mot bröstet. Lagom tills bruset i öronen hade lagt sig började det strömma ut folk. Barnen hade fått sommarlov och vi åkte bil de 50 metrarna ner på byn och köpte glass. Solen sken.

Några timmar senare och 10 dagar senare än beräknat bestämde sig lillkillen slutligen att det var dags att spana in världen på utsidan.

På grund att vissa omständigheter blev vi tvungna att ta med oss barnen i bilen på väg till BB, för att släppa av dem hos barnvakten på vägen. Jag satt i framsätet och försökte hålla koll på andningen när värkarna kom. Grabbarna i baksätet var lite bekymrade. En för att syskon inte fick vara med på förlossningen (här har man gått och väntat i en halv livstid och så får man inte ens vara med!!) Den andra för att det inte verkade vara helt behagligt det här med att föda barn. Det blev tyst en stund och sedan tycker min stora kille att han kunde ge lite tips på vägen och säger "Om doktorn säger åt dig att krysta mamma, då betyder det att du ska andas"
Att jag inte skrattade så att jag födde rakt av i bilen är ett under. Stora killen, då 7 år, kunde inte alls förstå komiken i det han sagt. Bara det faktum att en liten 7-åring ger förlossningstips till sin mamma som föder barn för tredje gången...

Eftersom den 12 juni var en torsdag för 3 år sedan och för att jag hade bestämt att här skulle inte bli några barn födda på fredagen den trettonde, så kikade han ut med 5 minuter till godo.

I morse öppnade han paket och blåste såpbubblor.

Grattis på födelsedagen, lillkillen.

Anarki

Jag vet inte vad det är med mig på sistone, men orden vill inte lägga sig i rätt ordning. Det råder fullständig anarki i mitt ordförråd. Det är som om någon har vänt upp-och-ner på mitt mentala kartotek och spritt ut alla korten i en jättelik sjö. Sen har de bakbundit alla meningsbyggnadssoldater och kastat i dem med betongtofflor på. Att jag har kommit såhär långt är ett rent under.

Jag behöver inspiration. Livbojar. Slagborrar.

Samtidigt som jag sitter här och försöker få ihop något läsvärt har jag också börjat på en liten novell. Nej, den ska inte publiseras här på bloggen. Jag skriver den för mig själv, för att se om jag kan. Jag har en karaktär, en kvinna. Nu behöver jag hjälp med en storyline. Vad ska hända med henne? Nej, det ska inte handla om mig själv.
Jag är öppen för förslag och idel öra...

Fett med färg

Vet ni vad som inte är roligt? Att skrapa färg. Det är inget skoj alls.

Det måste ju finnas ett bättre sätt? Ett enklare och snabbare sätt? Någon där ute måste veta!

På våra dörr- och fönsterkarmar sitter det tjockt med färg. Rikigt kalasfett med färg. Och det är allmogestil. Vinklar och böjar i alla tänkbara former. Man kan aldrig föreställa sig hur många sidor det finns på en enda dörrkarm förrän man försöker att med värmepistol och skrapa få bort all färg. Utan att sätta väggen bakom i brand. Det är inte skoj...
I vårat vardagsrum enbart finns inte mindre än tre dörrar och tre fönster var av ett av dem är ett trippelfönster.
Igår gjorde jag en dörrkarm. Det tog tre och en halv timme, en massa svett och ett antal mindre brännmärken. På mig. Ont.

Så alla hantverkare där ute, ge mig lite tips! Det kan inte vara meningen att det ska vara såhär?

Kan jag aldrig tänka mig...

Kaxigt

Gutsy move, pussy cat, gutsy move!

... senare

Älskade maken sms:ar ett kort och enkelt "Love you" och plötsligt känns allt mycket bättre. Lillkillen kryper upp i knät och lägger sina mjuka händer på mina kinder och ler som bara han kan. Jag läser morsdagskortet som mina stora grabbar plitat ihop alldeles själva. Vi älskar dig.

Det behövs inte mer.

Solen kikar fram bakom molnen.

Det blir nog sommar i alla fall.

Lågtryck

De senaste dagarna har jag flera gånger satt mig vid datorn för att skriva något. Dragit fingrarna över tangentbordet och lyssnat på ljudet som uppstår. Tittat på skärmen som har tittat tillbaka på mig. Tittat ut genom fönstret och bett om inspiration. Som om en cirkus skulle dyka upp ur intet och köra en föreställning bara för mig, på min tomt, utanför mitt fönster. Med den inspirationsnivå jag håller just nu skulle det ha resulterat i ett inlägg som löd ungefär, "Nej men oj. En cirkus."
Och jag är trött. Så väldigt trött. Mentalt och fysiskt. Det måste vara vädret.

I tidningarna står att läsa om barn som farit illa. Som far illa. Varje dag ett nytt barn, ett nytt liv. Förstört.
På nästa sida är födelseannonserna. Och dödsrunorna.
Nästa sida - vädret.
Det måste vara vädret. För jag mår så dåligt för alla barnen som far illa. Som blir så svikna av dem som de ser som sin enda trygghet i världen. De blir så svikna och så trasiga. Deras lidande nedkortat till en notis i morgontidningen. 7-åringen. 45-åringen. Grovt sexuellt övergrepp. Utredning.
På nästa sida är födelseannonserna. Och dödsrunorna.
Nästa sida - vädret.

Så skriver jag något i min blogg. Så trycker jag ctrl+a delete. Skriver det igen. Funderar.

Jag känner mig låg. Liten.