Twilight-zone McDonalds

Jag och lill-killen var på McDonalds igår. Det var en utav de mest bisarra upplevelser jag haft på länge. Vi snackar twilight-zone. Hade det kommit in björnar på cyklar, klädda i rosa små ballerinakjolar hade det inte kunnat göra det mer underligt.

Nu när jag sätter mig ner för att skriva om det vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det. Skulle jag beskriva fenomenen var och en för sig så förmedlar det nog mest ett vanligt McDonalds-scenario. Men tänk er ett McDonalds där ingen slänger sitt skräp efter sig, vare sig från det de har ätit, tömda shoppingpåsar eller färdigtuggade tuggummin, och där personalen har gett upp. Tänk er gurkskivor på väggarna, som har setat där mer än en vecka. Tänk er ett strid ström av ungdomar i 15-års åldern som alla går runt med hjärnan i en liten glasburk, fylld med konserveringsvätska. Ser ni det? Det var fanimig läskigt!

När lill-killen äntligen fått i sig sin cheeseburgare insisterar han på glass. Jag försöker kontra med choklad, men han viker inte en tum. Dessutom vill han byta sin barbie-målarbok mot en bil. Hur argumenterar man emot det? Vi går tillbaka till kassorna. När vi står där i kön hör jag hur ett gäng killar kommer och ställer sig bakom oss. Tänk special-people. De får syn på munkarna som ligger på display framme vid kassan. Plötsligt har jag en kör av Homer Simpsons' bakom mig. "Mmmm doughnuts, mmmmm doughnuts, mmmm doughnuts...." Om det var läskigt förut...

Lillkillen får sin glass som jag hetsar i honom så att vi kan komma därifrån. Jag förväntade mig nästan att en förvuxen bebis skulle stå och blockera dörrarna och säga något i still med: You can check out any time you like, but you can never leave.... moahhhahaha....
Men vi kom ut helskinnade med ett tyst löfte om att aldrig, någonsin återvända till Hotel California... jag menar, McDonalds på Vasagatan.