En klass för sig

När jag skulle träffa min nuvarande man för första gången hade vi pratat på telefonen och över datorn i över 1 års tid.
Ingen utav oss hade egentligen romantiska intentioner från början, men så gick det som det gick...

Men det är ju såhär. När man sitter framför en dataskärm och knappar har man trots allt en viss betänketid. Inte så lång, men tillräckligt för att komma upp med fyndiga, roliga, svar allt som oftast. Det är inte det att man inte är sig själv, man får bara lite längre tid att vara sig själv på. Liksom sortera ut de svar man kunde ha gett också, men som inte hade varit lika bra.

Vi hade skickat foton till varandra, men de foton man skickar är ju inte direkt de som är tagna ur de mest ofördelaktiga vinklarna. Och inte några som porträtterade hur man ser ut när man kliver upp morgonen efter dagen före.
In med magen, ut med bröstet. Så typ.

När det började dra ihop sig till våran första träff ever, ever och jag skulle flyga över halva jordklotet började jag rannsaka mig själv en aning. Har jag verkligen varit mig själv, bara mig själv och inget annat än mig själv? Kan jag leva upp till de eventuella förväntningar han har på mig? Mao kan jag vara så fyndig i verkligheten som jag någotsånär kommer undan med på datorn?

Sagt och gjort så flög jag tvärs över jordklotet och på Melbournes flygplats väntade han på mig(en story jag skrivit om förut). Allt var himmelskt underbart och bara helt otroligt.

Nu är det ju så att när man precis har träffat någon så vill man ju hellre visa upp sina bra sidor än de som kanske är mindre bra. Man har inte dåligt morgonhumör, man har inte PMS och man går inte på toa. Inte för nummer 2 i alla fall. Första människan ever liksom.
En dag när vi sitter och pratar säger han plötsligt "You're so classy". Jag tittar på honom med förvånad blick. Sedan känner jag paniken utbryta. Classy?? CLASSY??? Karln har fått en helt sned bild av mig och vad händer när fasaden rämnar? Jag är många saker, men classy är inte en av dem. Jag kan sköta mig ibland, när det absolut behövs, men...
Hur mycket jag än försökte protestera höll han fast vid sin åsikt. När jag då försökte tala lite mer om mina mindre fördelaktiga sidor, däribland ett morgonhumör som inte går av för hackor, skrattade han bara. Yeah right... hahaha!
Jag skrattade också. Högt och desperat.

Tydligen måste fasaden ha rämnat bitvis lite då och då. Tydligen måste han ha gillat vad som fanns därunder med. För han gifte sig med mig. Frivilligt.
Nu för tiden när jag frågar om han fortfarande tycker att jag är classy så skrattar han, kramar om mig och säger "You're my girl".
Det duger det med.