Memory Lane

Idag har jag fortfarande inte landat. Fast nu är det mer "memory lane" som gäller.

För 5 år sedan vid den här tiden hade jag just kommit hem från Australien och lämnat mitt livs kärlek kvar där. Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket i hela mitt liv.

När vi träffades för första gången, på flygplatsen i Melbourne, måste tiden ha stått stilla om än så bara för ett par sekunder. Som när man pausar en film. Det var bara vi och inget annat. Bara vi.
Det går inte med ord att beskriva vad vi upplevde, men det var mer magi än i alla Harry Potter-filmerna tillsammans.

Under hela min vistelse i Australien, levde vi i en bubbla. Jag har ganska svaga minnen av hur det såg ut i Melbourne. Jag hade bara ögon för honom. Det låter som en klysha, men precis så var det. Det fanns inget annat. Bara HAN.

Nästa vecka firar vi våran tredje bröllopsdag. Jag är fortfarande tok-kär.