Ett gruskorn i skon

Egentligen hade jag inte tänkt att blogga om det här. Men det sitter som ett litet gruskorn i högerskon. Sådär lite lagom irriterande tills man kan skaka undan det till tomrummet under tårna. Sen rullar tillbaka och sätter sig rakt under hälen. Så blir man irriterad igen.

Det här ämnet är ju inte helt aktuellt för alla, men...

Barnbidraget betalas i dagens läge alltid ut till mamman om man inte har ändrat det hos försäkringskassan själv. När ett par separerar fortsätts det att betalas ut till mamman, oavsett hur mycket hon har hand om barnet/barnen.
Detta är ju naturligtvis inte rättvist eller jämställt eller rätt på något vis. Barnbidraget finns ju för att gynna barnen.
Nu skall detta utredas av regeringen, huruvida det ska ändras. Det är ju trots allt ganska föråldrat att anta att mamman ska ha barnen efter en separation.
Men.
Om vi nu ska snacka om jämställdhet och rättvisa. Finns det inte frågor som har legat på bordet lite längre? Ta lönerna tex. Lika lön för lika arbete?

Såhär tänker jag mig det:

Tjocka gubbar och tanter födda på 40-talet sitter och sammanträder.
- Ja så var det ju det här med lönerna.
- Mmmm.. det är ju inte bra det här...
- Nej, såhär borde det ju inte få vara... *harkel, harkel*
- Men det är ju en svår fråga som kräver en lösning på lång sikt *klia sig på flinten*
*harkel och tystnad, smutta på en kaffe*
- På tal om jämställdhet, har ni hört om det här med barnbidraget??
- Ja det är ju för jävligt! Varför ska mamman ha hela summan om pappan har barnen halva tiden? Om han gör samma jobb ska väl han ha lika mycket barnbidrag som hon??
- Öh.. det här låter bekant...
- Nej, det här får vi utreda, sätt stor prioritering på detta! Det ska fanimig vara jämställt och rättvist!
Alla rusar till verket

Jag vet att det inte är rättvist. Jag vet att det finns massor med helt fantastiska pappor där ute. Pappor som har sina barn boende hos sig, men som ändå inte får något barnbidrag. Jag vet att det finns mammor som utnyttjar detta. Denna orättvisa som råkar hamna till kvinnans fördel. Jag vet, jag vet!
Men lika många fantastika pappor som det finns, finns det fantastiska mammor. Och lika många skräckexempel till mammor, finns det skräckexempel till pappor.

Det finns alltid någon som utnyttjar och det finns alltid någon som blir utnyttjad. Det är inte bra och det är inte rätt. Absolut inte. Men det är heller inte rätt att anta att de kvinnor som är emot detta förslag, gör det för att vara taskiga mot sina ex. Eller som någon slags hämnd. Som om alla ensamstående mammor var de som blev lämnade? Som om alla ensamstående mammor hade en anledning till hämnd?

Jag erkänner att jag inte är särskilt politiskt insatt, det här är bara en iakttagelse och en spontan reaktion, men på vägen mot ett jämtställt samhälle, kunde man inte börja med de frågor som legat på bordet längst?