Happy Harry

Tekniken går framåt. Det ska vi vara glada för.

Idag hade jag tänkt att trimma till ungarnas kalufser lite. Inget allvarligt, bara en liten "touch up". Till det har jag en suverän klippmaskin. Den var ganska dyr men det har det varit värt. Efter lite träning får jag nu till det ganska hyfsat om jag får säga det själv. Jag har till och med lärt mig att hantera saxen något sånär. En amatörfrisör kan jag väl kalla mig.

När jag var liten(inte på stenåldern som mina barn tror, något senare än det), hade min mamma också en klippmaskin. Inte en eldriven, inte en batteridriven. En manuell. Det var mer som en kam med ett inbyggt rakblad och man fick illusionen av att det gick att ställa in olika klipplängder med den. Den hette "Happy Harry". Men när Harry hade varit framme var man allt annat än happy.

I realiteten fungerade den på så vis att den mer slet av de icke önskvärda hårstråna än skar av dem. Slet upp dem ur skalpen.
Jag var ganska lyckligt lottad som hade långt hår för mor upptäckte ganska snart att det var lättare att toppa mitt hår bara genom att ta kökssaxen och klippa av ett par centimeter. Mina bröder däremot blev ganska väl bekanta med Harry.

Som sagt så fanns det en illusion om att man kunde ställa in olika länger på Harry i form av en knapp på sidan. I själv verket fanns det bara en längd. American army längd. En efter en kom mina bröder sina snaggade, värkande skallar. Om jag tittat närmre hade jag eventuellt sett kala fläckar, men det finns gränser för vad en liten flicka kan stå ut med.

En dag var Harry borta. Spårlöst försvunnen. Ingen vet säkert vad som hände med honom. Eller...?