När hjärtat svämmar över

Alltså. Det här med att vara förälder. Blod, svett och tårar är vad det handlar om. Ofta.

Men.

De där stunderna av euforisk lycka. Kärlek och stolthet. Känslan av att hjärtat bokstavligen svämmar över. De finns där också.

Vardagen är tuff för vilken förälder som helst. Det dåliga samvetet rotar sig i samma stund som grav.testet visar positivt.
Vad har jag ätit? Druckit?
Om något går åt helvetet är det mitt fel och mitt fel endast.
Och så fortsätter det.

Helt plötsligt har man en liten, underbar individ i sina armar. Ett oskrivet blad där man som förälder är författare, editor och redaktör. Plötsligt måste man ha svaren på alla frågorna. Lösningen till alla problemen.

Man blir snart varse dock att så är det inte. Förälder är inte något man automatiskt blir när man får barn. Det är något man lär sig att vara på vägen. Och man gör fel. Många fel.
Så står man där vid dagens slut och det dåliga samvetet sitter som en blodigel och suger ut tilliten till sig själv som förälder.
Om det går åt helvetet för mina barn, är det mitt fel och mitt fel endast.

Men så kommer ett sån't där tillfälle igen. Kalla det guldkorn, kalla det vad du vill. Plöstligt är man stark igen.

Ett sån't tillfälle hade jag igår.

Jag följde med min äldsta grabb till simträningen. Han har precis börjat och det är inte så lätt. Själv fattade jag inte ens vad tränaren pratade om. Termer jag inte visste fanns. Men min grabb verkade helt på det klara med vad hon sa.
Jag sitter på en plaststol vid bassängkanten och ser hans huvud bobba upp och ner i vattnet. Armarna vevar febrilt, benen sparkar. Men fort går det inte.
Varje gång han tittar upp ser jag hans simglasögonbeklädda ögon söka mig. Så ler han ett strålande leende. Glad att jag sitter där. Stolt att få visa vad han kan.

Hjärtat sväller. Svämmar över. Kärleken står som en aura runt mig och sträcker sig ända ner i bassängen till min stora lilla kille. Han är en del av mig och han är ofelbar. Samma blod flyter i våra ådror och inget kan liknas vid känslan.
Han sprattlar och plaskar. Bandet till simglasögonen har glidit ner och får hans öron att sticka ut. Lite som Toker i Snövit. Han är det finaste som finns.

- Såg du mamma??

Ja,jag såg och jag vet. Jag vet att vi kommer att greja det här. Du och jag tillsammans.