Dåliga mamman

Ibland känner jag mig som en dålig mamma.

Min mellankille håller på att lära sig läsa. Det går "sådär". Han kämpar hårt ändå och det är väl det som är huvudsaken.

Idag skulle han läsa texter runt en klocka. Tex; Klockan ett, hänger tvätt.
När han tröttnar på att försöka läsa så gissar han.
Tittar på bilderna och gissar.
Tokgissar.
"K-l-o-c-k-a-n f-y-r-a k-a-s-t-a-r.... ehhh... boll!"(lyra skulle det vara)
Varje gång han gör detta börjar jag att tokskratta. Jag vill inte skratta, men det går inte att hålla tillbaka. Tjutande av skratt ber jag honom att läsa ordet istället.
Han tar inte särskilt illa vid sig, han vet varför jag skrattar. Men jag känner mig som en dålig mamma i alla fall. Jag borde inte skratta, utan pedagogiskt säga åt honom att försöka igen.

Det påminner mig om när jag och min bror och far satt och massakerade "Hattstugan" av Elsa Beskow.
"En lustig stuga hade de fått fatt. De bodde i en gammal kvarglömd - mössa"
"Men barnen tyckte att de bodde riktigt flott. De tyckte hatten var ett riktigt - hus".

Jag vet inte varför jag tycker det är så roligt. Men jag skrattar mig harmynt.