tisdag, november 22, 2005

Reseminne

Efter att ha läst Silverfiskens inlägg om att svara på frågor i passkontrollen började jag tänka tillbaka på första gången jag åkte till Australien.
Vilken resa!

Den första stora resan jag gjorde helt själv. Hela tiden hade jag en känsla av att någon skulle komma och knacka mig på axeln och fråga vad jag gjorde själv ute i den vida världen och sedan skicka hem mig igen.

Det kändes som när man gick till folkets park där åldergränsen var 15, när man egentligen bara var 13. När skulle någon komma på att jag var alldeles för "liten" för att göra en sådan lång resa?

Som grädden på moset blev flyget från Stockholm försenat, vilket innebar att jag missade mitt anslutande flyg i Bangkok, vilket innebar att flygbolaget fixade ett hotellrum till lilla mig i de 12 timmarna jag skulle få vänta.
Bara om det finns det en hel berättelse. Men det får bli en annan gång.

Väl framme i Australien(jag var chockad själv att jag kommit långt) kom jag av planet och började knalla mot passkontrollen.
Jag märker att någon går precis bakom mig och sneglar lite över axeln. Det är en vakt/polis/whatever.
Varför följer han efter mig(redan paranoid, innan jag ens kommit i närheten av passkontrollen och tullen)?
Hela vägen till passkontrollen går han relativt tätt bakom mig. Varför han gjorde det vet jag ännu inte idag, men jag antar att vi helt enkelt bara skulle åt samma håll.
Vid passkontrollen tar jag fram mitt pinfärska pass och ger det till damen som sitter där. Låååång kontroll. Sen börjar frågorna.

- Vad gör du här?
- Hur länge ska du stanna?
- Har du returbiljett?
- Var ska du stanna?
- Vem ska du träffa?
- Namn, adress, telefonnummer till denne?
- Hur känner ni varann?
mm...

Lyckligtvis hade jag en lapp med adress och telefonnummer! Annars är jag säker på att de satt mig på nästa flyg hem igen.

Lättad i tron med att jag "kommit undan" efter passkontrollen börjar jag knata mot baggageutlämningen. Säg den lycka som varar...

Efter ett par steg blir jag stoppad av en man i civila kläder, men med någon typ av identifikation fastnålat på skjortan.
Uppenbarligen road av mitt skitnödiga ansiktsuttryck börjar han att ställa samma frågor om igen. Vid det här laget trodde jag på fullt allvar att tjejen i passkontrollen utlöst någon typ av larm och att de verkligen skulle skicka hem mig igen.

Efter utfrågningen, som jag tyckte varade i en evighet, men som i realtid bara tog några minuter skickar han iväg mig med ett sarkastiskt leende och ett "well, good luck then".

Riktigt säker på att de faktiskt skulle släppa in mig i landet var jag inte förrän vi lämnade flygplatsen i en gul taxi med ratten på fel sida.

1 kommentar:

Silverfisken sa...

PRECIS så där är det. Och jag ska göra det idag igen. I Melbourne. Håll tummarna.

Blääää.