Bitchen i mig

Man ska lyssna till sin inre röst sägs det. Men hur bra är det egentligen när ens alter ego är en sarkastisk liten bitch?

Som för några somrar sedan, när jag högt och klart med ett rått skratt, pratade om vilken virrpanna en arbetsledare var. Att man kunde vara glad om det man sagt på hösten lagom sjunkit in till våren hehehe... Det var inte illa menat. Han är en virrpanna. Alla vet det. Han själv med.
Av tystnaden runt omkring mig uppfattade jag dock att något inte stod rätt till. Det dröjde inte länge förrän någon lite diskret pekade ut en halvt osynlig sommarjobbare som hans 14-åriga dotter.
Det är här som min inre röst kommer in i bilden.
"Bra gjort Karin!" säger den
"Några väl valda ord på rätt plats som vanligt. Övar du för att bli såhär bra eller kommer det naturligt?"

Det är ingen mening att försöka släta över eller rätta till i en sådan situation. Ett fånflin sprider sig obönhörligen över ansiktet, sen harklar man sig och går tillbaka till sin arbetsplats. Det närmsta mitt alter ego kommer till några tröstande ord är; "Hon är ju hans dotter för tusan, hon om någon måste väl veta..."

Japp och vanligtvis har man ju inget emot att andra pekar ut ens föräldrars fel och brister. Juh.