onsdag, november 09, 2005

Släpp me out please

En jordbävnings epicentrum. Orkanen Gudrun. Hiroshima. Etna i fullt utbrott.
En liten beskrivning av mitt liv idag, i Sverige, i verkligheten.
I jämförelse med mina barns "lek" verkar ett epicentrum som en oas, en stillsam plats. I jämförselse med mitt hem verkar orkanen Gudrun som en mild bris. Nej jag skämtar inte, så jävligt är det.

I arbetslivet kan man ta ett friår. Man kan jobba in timmar och ta ut vid ett tillfälle då man känner sig mindre produktiv. I studierna kan man ta ett sabbatsår, för att arbeta upp motivationen igen.
Men i familjelivet då? Ursäkta, men jag tror att jag har tillräckligt med timmar för att kunna vara ledig ett par år. Men ett par dagar skulle duga. Kan Supernanny tänka sig att komma hit kanske? Fast i min version av det populära TV-programmet åker jag på semester medan hon förvandlar mina barn till små änglar som bara skrattar(fast inte för mycket och inte för högt)och hjälper till i hemmet.
Jag kan ta en snabbkurs i att vara elitmorsa på Bahamas. På stranden. Under ett parasoll. Med en sån där drink som man får i en halv kokosnöt.

Missförstå mig inte. Min familj är underbar på alla vis. Bättre än jag förtjänar många gånger, men ändå. Så jävla intensivt!
Jag vet, småbarnsåren är tuffa. Jag är knappast den första att vilja hoppa av tåget, om än så bara för en dag och säker inte den sista heller.
Fast egentligen har jag ju bara en unge som går under kategorin "småbarn". De andra två är ju relativt stora nu. Som om det hjälpte?

När man är gravid får man gå på föräldrakurs. När man fått sin bebbe har man regelbundna möten på BVC där man kan ventilera och få råd. Men efter ettårsdagen... you're on your own liksom. Det var ingen som upplyste om hur man hanterar en rasande 7-åring eller en 9-åring som fyller 14 nästa gång. See the picture?

Jag tror jag ska ta en vända tillbaka till BB, kliva in och säga; Ursäkta, jag har varit här 3 gånger, men det verkar som om ni glömde att ge mig något varje gång. Vad? Jaa.. instruktionsboken?

Med brödrosten vi köpte fick vi en 20-sidig instruktionsbok. När vi kom hem från BB hade jag ett(1) blad som handlade om hur man bäst tränar upp knip- och magmuskler. Precis vad jag behövde! Inte...

1 kommentar:

Karin sa...

Ja, det är lite tabu att säga att man är trött på dem man älskar mest.
En garanti på ungarna vore inte så dumt, då kunde man komma tillbaka när de var som värst och hävda konstruktionsfel.. fix it please!