Att helgstäda eller att inte helgstäda, det är frågan.

Jag borde just nu i skrivandets stund vara upptagen med att städa. Borde jag. Men det gör jag ju helt uppenbarligen inte. Jag vill helt enkelt inte.
Hemmet ser ut som det brukar göra på fredagar(tänk Beirut), eftersom jag inte tillhör kategorin duktiga flickor.
Däremot är jag väldigt duktig på att städa snabbt. En liten bi-effekt som kommer av att vara... jag vill inte kalla det lat, mer hushållsarbetefunktionshindrad.
På 30 minuter kan jag få hemmet att gå från krigszon till skinande rent.
Ahvisst, kanske ni tänker nu, men det är säkert! Människor som jag lär sig att bli väldigt effektiva och på sätt och vis tycker jag att det är att föredra.
Varför ägna hela sin vakna tid till att gå och plocka och städa när man kan få det gjort på en eftermiddag(30-minuters städningen är mer till för när det ringer upp någon man inte träffat på evigheter som "tänkte svänga förbi på en kaffe om en liten stund")?

När jag väl börjar städa blir jag smått manisk dock. Ingenting får störa och jag måste bli klar innan jag gör något annat. Barn som ligger på golvet med hungerkramper(enligt dem själva i alla fall) får finna sig i att blir överkörda av dammsugaren. Jag begär inte att någon ska hjälpa till, snarare tvärtom, bättre om alla bara försvinner. Jag vill vara ifred. Jag städar ju för tusan, stör mig inte. Amen.

Snart är det dags för den stora julstädningen. Håll hårt i hatten för här ska varje skrymsle vändas ut-och-in. Familjen hukar sig och gnyr. Eller ser till att vara uppbokade på annat håll.

Jag kan om jag vill. Idag vill jag inte.