Duktiga flickor och jag.

Angående ämnet om "duktiga flickor". Ni vet, de där man läser om. De som alltid känner att de måste leva upp till sina skyhöga ideal. Toppkarriär, superkropp, perfekt familj(2,3 barn, exakt uppdelat i pojkar och flickor), hem som tagna direkt ur inredningstidningarna och så ska de naturligtvis vara de perfekta levnadspartnerserna(ernanana). I var och varannan tidning får de tips från "experter" som uppmanar dem till att lära sig säga "NEJ" och att det faktiskt inte är hela världen om disken får stå en kvart extra så de hinner lyssna till sitt inre väsen, leka med barnen eller vad det nu kan vara som de inte hinner trycka in i deras perfekta värld. Stackars alla duktiga flickor, de går in i väggen, blir förtidspensionerade och deprimerade. Bara för att "nej" inte ingick i deras ordförråd.
Nu kan jag tala om, för alla duktiga flickor som läser detta, att gräset inte alltid är grönare på den andra sidan. Nu ska jag tala om vilken press och stress alla vi "oduktiga" flickor lever under.
Vi som inte bara låter disken stå en extra kvart utan kanske ett par extra dagar(och tro mig den står kvar!). Vi som sitter och bygger med lego hela dagen, trots att barnen tröttnade efter en timme och försvann, vi som har sådan kontakt med vårat inre väsen att vi nästan klassas som schizofrena. Nu ska vi prata lite om stressen som vi lever under.
På fredag eftermiddag/kväll när arbetsveckan är över(och jobbet i sig, i mitt fall åtminstone, är ganska nära självmordsframkallande tråktigt) sitter vi en extra stund i bilen innan vi går in i våra hem och möter verkligheten efter den gångna veckans förfall. Disken som fick vänta är kvar(tadaaa), tvätten som börjar närma sig taket i tvättstugan är kvar(tadadadaaaa) och dammsugaren står oanvänd, men framme ändå, är... tja, oanvänd. Mannen i huset är lika trött och oduktig som kvinnan. Ångesten ligger som ett tungt regnmoln över huvudet.
Här finns det två alternativ, antingen börjar man städa, tvätta och damma och är på ett jävla humör resten av kvällen, men vid dagens slut är man åtminstone på ett jävla humör i ett skenbart städat hem. Eller så ringer man och beställer pizza till hela familjen, drar på sig skygglapparna och är på skenbart bra humör.
Helgen i övrigt går i samma tecken och väljer man de senare alternativet även på lördagen och söndagen är humöret inte ens skenbart gott på måndagen. Stress, var det någon duktig som snackade om stress??
Väljer man däremot att försöka komma ifatt över helgen är man istället utarbetad på måndag morgon, vilket leder till att måndagen varar i sju dagar och sju nätter. Och sen kommer tisdagen. Nu kan vi börja snacka ond cirkel.
Här har vi någon som har "nej" väl inövat i ordförrådet(bör jag ta hand om tvätten idag: nej; bör jag städa ur kylen idag: nej osv), men som ändå inte bara går in i den berömda tegelväggen, utan fortsätter att slå pannan blodig i den och ändå inte ha vare sig perfekt karriär(en avsaknad av faktiskt), perfekt kropp(se föregående parantes) eller perfekt hem(se föregående den förre parantesen).
Tänk om man kunde få ha någon typ av rullande schema. Ena veckan duktig flicka och den andra tja, mig själv - den som kanske måste arbeta in ett "ja" lite mer i vardagen.