Vinter?? Vafalls??

Varje år hör man kommentarer, drypande av sarkasm, i still med "ja, tänk att det blev vinter i år igen". Detta ofta i samband med paniken som uppstår när första snön faller och alla ska ha sina vinterdäck påsatta samtidigt.
Jag själv har en underbar man som behärskar det hela med att byta däck och som inte surar nämnvärt när han får göra det i årets första snöstorm. Men däremot måste jag säga att vintern alltid, alltid överraskar mig.
Runt april börjar mitt alterego en besvärjelse. "Det kommer aldrig att bli vinter igen, aldrig mer snö, aldrig mer våta overaller och vantar" I augusti har det för mig blivit en verklighet.
Sommar(härlig, härligt), höst(inga problem, älskar hösten) och sen kommer naturligtvis... våren! Men så plötsligt en dag. Framför temperaturen på termometern sitter det ett underligt streck. Måste nog byta batterier. Sen börjar det regna och regnet övergår i(letar djupt i mitt minne)... snö!!
Men för i he_vete! Inte i år igen!! På med skor som hjälper mot snö och kyla ungefär lika bra som sockerplast. Vantarna försvann redan innan förra vintern var slut, vilket resulterar i fingrar som blir så förfrusna att jag måste kolla så att jag inte fått kallbrand under resten av den dagen.

Den första snön brukar ju smälta relativt fort och mitt alterego viskar smekande i mina öron: That's it, det var vinter så det räcker för hela säsongen. Nu kan du ta fram sommarkläderna igen(mitt alterego är inte medveten om att jag aldrig någonsin lägger undan kläder efter säsonger, de sorterar sig själva varteftersom man använder dem. På våren är det bara att börja leta underst i klädhögarna - voila, sommargarderoben). Men sedan smäller det till igen och chocken är total.

Så småningom, när barnen eventuellt är utflugna, har jag och min man bestämt att vi ska bo växelvis i Australien(hans hemland)och Sverige. Maj - Oktober i Sverige och November - April i Australien. Evig sommar på våra livs höst(eller sensommar...).