Ett första steg

Jag har pratat om att börja plugga i flera år nu. Faktum är att mina jobbarkompisar himlar med ögonen varje gång jag nämner något om studier. Men nu. Nu är det på gång. Nu har jag fått tid hos en studievägledare. Det första trevande, knäskakande steget.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är nervös. Rädd till och med. Jag? Plugga? Shit liksom...
Jag har redan målat upp ett antal scenarion som jag tänker mig ska hända hos studievägledaren.
Jag kommer in, sätter mig ner, visar mina betyg och herr studievägledare skrattar sig blå och skickar hem mig igen. Jag var äckligt skoltrött i gymnasiet.
Eller så är det en sån där allvarlig typ som vill ha en redogörelse för hur i helskotta jag hade tänkt mig det här då? I vilket fall jag kommer att mumla något ohörbart och kräla ner från stolen och hela vägen hem igen.
Eller så kanske han är precis som hon som svarade i telefonen när jag ringde för att beställa en tid. "Åhhh vad roligt..." och "ja, lycka till nu då". Den käckaste människan jag pratat med på länge. Ursäkta, har jag kommit till Lyckans förskola liksom.

Ord som framkallar ångestattacker just nu:
- Centrala Studiestödsnämnden
- Tenta
- Karriärsval
- Studieteknik

Tänk om jag sätter allt i rullning och så fattar jag ingenting?
Ursäkta jag tror jag måste gå och kräkas.