Sorg
Vi har sorg i huset. Den arrogantaste lille kaninen i världen har skuttat vidare till nya vidder. Våran långörade chokladälskare käkar praliner i en annan dimension. He is longing for the fjooords.
2/3 av barnaskaran grät stora tårar och ju mer jag försökte intyga dem att vi skulle vara glada för Freds skull, desto mera grät de. Så jag försökte måla upp en bild av var Fred var nu och vad han kunde tänkas göra.
Sirener. Tårfontäner.
Men shit! Vad ska jag säga då?! Vart är manuset?
När gråten stillnat lite kom frågorna. Hur många år var han? Fem. Fem??? Skyndade mig att lägga till att fem människoår är hundra kaninår(Ja men typ...).
Efter en stunds tystnad ser jag hur mellankillen rynkar på ögonbrynen.
Men... var ska vi plantera honom??
Med alla mina krafter och hårt koncentrerandes på en död liten kanin lyckas jag att inte skratta. Rättar min goa kille och talar om att vi ska begrava honom i trädgården...
Fred förstod aldrig att han och katterna inte låg på samma nivå i näringskedjan. Här ser vi Farbror Fred och kattbebisarna.
4 kommentarer:
Vilken fin bild - vad stor han är! Var. (Skulle till att skriva Fred på...i jorden, men det hade antagligen varit mer okänsligt än kul. Men å andra sidan verkar du ha humor.)
Död är svårt oavsett om det är djur eller människor.
Tror att just låta barn va med och begrava är viktigt.
Härlig bild!!
Lindansaren: Ibland är det skönt att kunna skratta åt eländet!
Malin: Ja inte är det lätt inte. Men barn har en förmåga att lättare acceptera sådant som inte går att ändra.
Men lille Fred då! Jag är ledsen för er skull. Vet ju hur det känns
Kram
Skicka en kommentar