Positivt tänkande

Min äldsta son är lite av en pessimist. Glaset är halvtomt ganska ofta. Det är ett släktdrag som jag blivit skonad från(joho), men som drabbat honom med full styrka.
Under ett utvecklingssamtal i skolan(vad hände med kvartsamtalen egentligen?) så pratade vi lite om detta. Vad man kunde göra åt det. Allt var naturligtvis sagt till sonen som uttråkad satt bredvid, men det var riktat till mig. Damn dagens fröknar och deras pedagogutbildning. Men såhär sa de i alla fall.

På morgonen innan du går till skolan ska du ställa dig framför spegeln och le så brett du kan och säga "Tjena snygging, idag kommer det att bli en bra dag".

Jag och sonen skrattade lite artigt.

Jag har Nordeuropas sämsta morgonhumör. Något jag brottas med varje morgon som jag är tvingad att kliva ur sängen innan jag har fått mitt sömnbehov uppfyllt(varje morgon). Detta till trots tänkte jag att om de ska tvinga min son att le brett arla morgon så ska jag göra det med honom.

Vi står framför spegeln i badrummet. Jag med påsar som IKEA-kassar under ögonen. Han med Stig-Helmer frilla. Ögonen är halvslutna.
Kom igen, nu gör vi det säger jag med all entusiasm jag kan uppbåda.

I våra ansikten spricker ett varggrin upp. Det ser inte positivt ut, det ser läskigt ut. Lite som Jack Nicholson i "The Shining". Med stela läppar säger vi någotsånär i kör "Tjena snygging, idag kommer det att bli en bra dag".

Det är klart att det komiska i situationen gör att man börjar skratta. Med skrattet kommer positiv energi. Naturligtvis var det grundsyftet med "övningen".

Så nu är det en del av våran morgonrutin.

Inte.

Däremot kliver jag(oftast) upp en kvart tidigare nu för tiden för att slippa stress ovanpå dåligt morgonhumör(<-- dålig kombination). Det funkar det med.