Snorigt värre

Jag är förkyld. Det är inget skoj må ni tro. Men föda barn är värre.

Den som är hemskt finkänslig kan skippa resten. Ordet snor står som spön i backen här.

Snor. Det är ju äckligt bara i sig. Tydligen ska det vara bra att ha när man är förkyld. Det ska tydligen vara en av kroppens försvarsmekanismer. Men varför var det tvunget att komma ur näsan. Mitt i ansiktet.
"Hej, jag är förkyld..." överflödig information alla gånger.
Vart skulle det annars komma ut? Ja inte vet väl jag. Men hade jag haft kontakt med designern skulle jag ha bett denne att gå tillbaka till ritbordet.

Jag vet inte hur det är med er andra, men mitt snor fräter. Nej, det beror inte på överdrivet torkande med ekonomitoapapper. Det är snoret i sig. Därför är jag, efter en dag med rinnig näsa, uppfrätt runt den ena näsborren. Tydligen är inte den andra lika förkyld som den första. I vilket fall är detta ytterst smärtsamt samt fantastiskt oklädsamt. Men ska man vara förkyld kan väl folk lika gärna veta om det.

Förövrigt känns det som min hjärna är inbäddad i bomull och som mitt kaffe är spetsat med valium. Ögonen fömår jag inte öppna mer än till hälften och lika bra är väl det. De är ingen fröjd att beskåda heller.

Således går jag alltså runt här hemma med snorig näsa, munnen halvöppen för att jag överhuvudtaget ska få syre och ögonen halvslutna. Min näsa skulle göra Rudolf grön av avund.

Förstå om jag varit med i Big Brother nu. Vilken enastående kontrast jag skulle ha utgjort. Dessutom skulle jag för alltid blivit refererad till som Snor-Karin.

Det kunde ha varit mina 15 minuter i rampljuset.