Jakten på the holy jeans

Ok så här då. Vi skulle in och shoppa jeans. Jag och maken drog med oss en protesterande lillkille och skulle kolla in utbudet.
Jag kan ju bara tala för mig själv och mina erfarenheter från damsidan, men... Alla ni som har storlek 24-27 i midjan(här snackar vi tum) kan räcka upp en hand. Grattis, det finns inga jeans i världen som inte är tillgängliga för er. För er som är aningen bredare över höften än så, välkommen att ställa er i skamvrån med dumstrut på med mig.

Jag var fortfarande vid gott mod efter de första affärerna vi var inne i. Trots att maken gjorde upptäckten att alla som har större storlek än en normalbyggd tioåring snällt måste sätta sig på huk för att leta storlekar. Dem har de nämligen gömt under "displayhögen". Alla fetton sätter sig på huk liksom. Jag själv hade förövrigt taskig syretillförsel i vaderna även större delen av idag.

När vi gått igenom x antal butiker och det inte fanns ett endaste par jeans som såg vettiga ut i vare sig min eller makens storlek började jag surna till. Lägg till det ett stycke Lillkille som har upptäckt en jätteskojig ny lekplats. Rulltrappan.
Humöret låg inte på topp och det tog jag ut på en stackars finnig tonåring som blivit ställd att försöka fånga in kunder till en affär. Förlåt. Vi tittar visst det på TV.

Det är ju helt otroligt vilken work-out det är att bara byta om. När man dessutom, genom att hålla andan och be en stilla bön, försöker pressa ner sin lekamen i ett par jeans som är för trånga med x antal storlekar kan jag inte tänka mig att ett pass på gymmet skulle aktivera fler muskler.

Till slut fick jag krypa till korset. Det vill säga till närmsta nittonåring som jobbade i butiken och be om hjälp.
Lite tyst och diskret frågade jag om jeansen jag höll i fanns i en större storlek. Fröken i fråga hade tydligen varit på raveparty kvällen innan för musiken hon försökte överrösta stod inte alls i proportion till musiken i affären. Därmed fick alla glada konsumenter veta att paret jag höll i var de STÖRSTA de hade. Samtidigt tittade hon på mig upp och ner ett antal gånger innan hon frågade hur stora jag ville ha då.

Tro det eller ej, men till slut hittade vi varsitt par, jag och maken. Glada i hågen beger vi oss till kassan. Där våra kort inte fungerade. Fröken Nittonåring med sin medfödda känsla för diskretion undrar om vi vill splitta upp betalningen mellan våra kort? Därmed kände jag mig ju tvungen att högt deklarera att det finns pengar på kontot, så det är nog inte det som är problemet.

Till slut när maken sprungit runt halva stan för att komma till Bankens Egen Uttagningsmaskin så fick vi äntligen våra jeans.
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar(på en diet av morötter, för om jag går upp 10 gram blir mina nya fina jeans för små.)