Come fly with me...

Om 8 veckor drar vi alltså till Australien. Femte gången i ordningen för min del.

Att resa till Australien brukar ta runt 24 timmar om man inte har något längre stopp någonstans. Det kanske inte låter som så väldigt lång tid, men tro mig på orden när jag säger att 24 timmar kan vara en evighet. Ni tror kanske att 24 timmar är ett dygn? Inte när man reser. Då är 24 timmar helt plötsligt 3 dagar. Jo, det är säkert.

Första gången jag åkte till Australien, full av förväntan och nerver, fanns det inget så lyxigt som en liten monitor inbyggd i varje säte. Inget lyx som att kunna välja på 12 olika filmer, radiokanaler och spel. Nix, inget sån't. Bara en stor skärm långt fram i planet. Som man bara såg delvis. En gång under resans gång visades en film. En gång. Sen blev det kollektiv sovstund. Som på dagis ungefär, fast den här sträckte sig över x antal timmar. Allt släcktes ner och på den stora skärmen visades endast färdplanen. Information om vilken höjd man flög på. Lokal tid samt slutmålets tid.
Och hur lång tid det var kvar.
Skitkul för någon som mig som inte för mitt liv kunde sova ens ett par minuter. 12 timmar och 7 minuter kvar. 12 timmar och 6 minuter kvar...

Under en 24-timmars-period sov jag kanske 1 timme. Totalt och inte sammanhängande. När jag kom fram var det 2 dagar senare. Men i realtid hade bara 24 timmar gått. Kroppen slår i nödstoppen. Ingenting funkar som det ska. Den gången var jag hög på oxytocin och märkte inte så mycket av effekten. Men de andra gångerna har de varit högst kännbara.

Den här gången reser vi med 3 barn varav en är i förpuberteten, en som kämpar på med sin frigörelse och en som är i trotsåldern.

Det blir nog skoj.