Den blå bilen från helvetet

Läget var lugnt. Bara lillkillen som testade trycket i kranen i badrummet. Det var ok.

Nu kommer den förhatliga glassbilen. I över en timme har jag hört den cirkulera i området. Tilläggas kan att barnen har bra mycket bättre hörsel än jag. De har hört den i två timmar.

Två timmar har de haft på sig att lägga upp strategier om hur övertalningen ska gå till väga. Vilken metod de ska använda. Ska det bli tjat-metoden? Eller kanske rent utav ängel-metoden? Mammas-dåliga-samvete-metoden? Alla sätt är bra utom de dåliga. De vet mina svaga punkter och det är där de klämmer till. Hårt.

Jag skulle kunna köpa glass. Ge vika för deras metoder. Göra vad som helst bara de slutar tjata. Ge skavsåren i mina öron en chans. Låta stresshormonerna sjunka till en mindre farlig nivå. Men efter lång erfarenhet har jag lärt mig att den enkla vägen är den farliga vägen. Den lömska vägen. Vägen till undergång.

I en påse finns det 100 glasspinnar. Ta bort de glasspinnar jag och maken smyger åt oss när barnen gått och lagt sig, så blir det ca 30 glassar till vardera barn.
Tänk er att i en månads tid, varje dag från morgon till kväll, höra tre röster som säger "Får vi ta en glass?" och för varje nekande svar få höra;

a) ett raseriutbrott
b) samma fråga upprepad femhundraelva gånger inom loppet av en tiominutersperiod
c) en djup suck som i sin enkelhet säger "stickochbrinnkärring"
d) alla de ovanstående alternativen

Förstår ni konceptet? Ge efter nu och mångfaldiga lidandet 30 gånger. Jag kan vinna slaget men inte kriget.

Ge mig styrka.