Stora killen har en gitarr. Han fick den när han fyllde år sist och den står i ett tjusigt stativ uppe på hans rum. Ingen i familjen vet hur man ska få något vettigt ljud ur den gitarren, men alla har vi gett det ett ärligt försök. Alla har vi lekt rock-stjärne-wannabe. Och det låter rent ut sagt förjävligt.
Trots att jag växte upp med en styvpappa som inte bara är löjligt musikalisk utan också praktiskt taget behärskar vilket instrument man än sätter i händerna på honom, så blev det aldrig riktigt av att jag lärde mig ett instrument ordentligt. Bagarens barn och allt det där.

Det där med noter var aldrig riktigt min grej. Jag ville inte lära mig om åttondelar och stackaton. Jag ville spela musik. Jag förstod att det var ett nödvändigt ont. Noter-schmoter.
Sen upptäckte jag att pappa(inte styvpappan då, häng med här nu!) aldrig hade noter när han satt vi pianot. Nej för det behövde han inte. Noter var alldeles som inte hans grej heller(undrar vart jag får det ifrån?), men det gick ju alldeles utmärkt ändå.