Partaj

Det var partaj i helgen. Vänskapskretsen fyller ju trettio på löpande band nu och i helgen var det S's tur. Själv tycker jag att min trettioårsdag är ljusår bort, men så är det ju inte riktigt.

Efter en trevlig(hrm... ja det är ju så man uttrycker sig nu, när man är vuxen) fest hemma hos S blev det utgång på krogen. Jag ska inte gå närmare in på exakt hur bra form jag var i med tanke på att mina föräldrar trots allt läser här regelbundet. Men jag kan väl säga att Da Cox var in Da House! Det var nog ingen som tog miste på att jag var på rumpskakarhumör. I like to move it, move it... RUMPAN! Som lillkillen brukar säga.
Däremot var det en desperat stackare som försökte sig på en uppraggning en knapp timme innan stängningsdags(oerhört smickrande... inte).
Precis när jag skulle ta mig från punkt A(baren) till punkt B(dansgolvet) kommer han fram med allvarlig min och hävdar att han har något att säga mig. Något som kanske skulle kunna låta konstigt men som han ändå kände att han bara måste få uttrycka. Muchos importantos.

Vad kunde nu detta vara? Kunde det vara så att han råkat höra mitt samtal med S i baren och överväldigats av mitt enorma intellekt (för det är ju på krogen, någon timme innan stängningsdags som man har de intelligentaste samtalen... juh...)? Var det mina glittrande(om än kanske en anings aning ofokuserade) ögon? Mitt bländande leende? Vad?

"Du har så fina fötter"

Que va??? Jaha... tack då, antar jag.
Sen satte jag mina vackra fötter i arbete och tog mig snabbt där ifrån. Adios amigo. Men jorå, lite konstigt lät det allt!

Innan kvällen var slut hade jag även hunnit med:
- Att bli övertygad om att mobilen blivit stulen och sedan blivit lycklig när jag hittade den igen. I min ficka.
- Bli påcyklad utan, och jag säger det igen, utan att slå i backen som ett meteornedslag. Klappade den chockade killen på cykel(som förövrigt tyckte att det var en bra idé att käka korv medan han cyklade på den packade gångvägen) på ryggen lite lätt innan jag fortsatte min färd.
- Övertyga maken, som kom och hämtade på morgonkvisten, att McDonalds i Tjottahejti fortfarande var öppet, bara för att komma till insikten att de hade stängt ett antal timmar tidigare.

Söndagen stavades b-a-k-s-m-ä-l-l-a. Men det var det värt.