Lågtryck

De senaste dagarna har jag flera gånger satt mig vid datorn för att skriva något. Dragit fingrarna över tangentbordet och lyssnat på ljudet som uppstår. Tittat på skärmen som har tittat tillbaka på mig. Tittat ut genom fönstret och bett om inspiration. Som om en cirkus skulle dyka upp ur intet och köra en föreställning bara för mig, på min tomt, utanför mitt fönster. Med den inspirationsnivå jag håller just nu skulle det ha resulterat i ett inlägg som löd ungefär, "Nej men oj. En cirkus."
Och jag är trött. Så väldigt trött. Mentalt och fysiskt. Det måste vara vädret.

I tidningarna står att läsa om barn som farit illa. Som far illa. Varje dag ett nytt barn, ett nytt liv. Förstört.
På nästa sida är födelseannonserna. Och dödsrunorna.
Nästa sida - vädret.
Det måste vara vädret. För jag mår så dåligt för alla barnen som far illa. Som blir så svikna av dem som de ser som sin enda trygghet i världen. De blir så svikna och så trasiga. Deras lidande nedkortat till en notis i morgontidningen. 7-åringen. 45-åringen. Grovt sexuellt övergrepp. Utredning.
På nästa sida är födelseannonserna. Och dödsrunorna.
Nästa sida - vädret.

Så skriver jag något i min blogg. Så trycker jag ctrl+a delete. Skriver det igen. Funderar.

Jag känner mig låg. Liten.