Meh!

Det var då självaste...
Trots att jag är fullt medveten om att jag har två veckor kvar till semestern talar hela min kropp om för mig att jag redan är där! Jag såsar runt i pyjamas och tar det lugnt tills *ping* jag ska ju till jobbet idag med!
Tänk att vi aldrig kommer överens, mitt medvetna jag och mitt undermedvetna jag. Så blir det när man är resultatet av föräldrar som är varandras motsatser. De kunde inte leva med varandra, men jag förväntas stå ut med mig själv varje dag!

Var finns rättvisan i det då?