Virrvarr (eller i Karins huvud just nu)

Det blir inte mycket bloggat här nu för tiden. Det är inte det att jag inte vill, det är bara det att hela min tankeverksamhet kretsar kring en och samma sak. Ska jag komma in på högskolan till hösten eller ska jag det inte. Att jag inte har blödande magsår än är ett rent mirakel.

Jag har en tendens att stressa över saker jag absolut inte kan göra något åt alls och nu när det är något som är så viktigt för mig är det värre än någonsin. Jag har en ständing känsla av otillräcklighet. Dåligt självförtroende. Varför skulle de släppa in mig? Det finns säkert mer än tillräckligt med folk som är flera gånger bättre än jag. Men jag tror inte att det finns någon som vill ha det lika mycket som jag.

Jag får verkligen arbeta emot instinkten att ringa alla instanser jag kan komma att tänka på och tjat tungan ur led, tills de ger mig någon typ av information för att stilla mitt sinne. Helst av allt tycker jag att de bara kunde ringa upp mig och säga åt mig att det är klart att jag kommer in. Först av alla. Faktum är att om jag inte hade sökt när jag gjorde hade de skickat en skriftlig inbjudan. Och inte tagit nej för ett svar.

Åh jag bara låter fingrarna gå. Det är så otroligt skönt att skriva av sig. Så länge jag kan komma ihåg har jag skrivit för att förmedla känslor. För det mesta med penna och papper. Men det går ju inte att komma ifrån att datorn är oändligt mycket snabbare och ger mindre kramp i handen. Med datorns hjälp kan man skriva praktiskt taget i samma takt som man tänker. Helt underbart. Jag kan nästan inte alls förstå hur man inte kan tycka om att skriva.

På övervåningen springer barnen och leker fast det var läggdags för nästan en timme sedan. Inte för att de är ledsna för det och det är ju trots allt sommarlov.

Jag undrar hur det blir om jag mot all förmodan ändå skulle komma in. Kommer jag att klara av det över huvud taget? Jag tycker det verkar oändligt komplicerat med uppsatser och grupparbeten. Referenser hit och dit. Då är inte bara att låta fingrarna löpa. Då måste det finnas substans.
Kommer jag ha diciplinen att sitta här hemma och plugga när barnen är i skola och på dagis? Eller kommer datorn att locka? Dag-TV:n? Sängen?
Tre år är ju en relativt lång tid. Orkar jag hela vägen fram?

Hoppsan, nu bröt det ut ett krig. Bäst att återställa freden. Eller skicka ungarna i säng. Sak samma.