Klant i kvadrat

Min bror, Yrsliga-Niklas, har träffat en tjej (hej, A!). De har varit ihop ett tag nu och vi har träffats(det borde vara punkt där, för det faktum att de fortfarande är ihop beskriver egentligen allt) och det har varit jättetrevligt.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Saken är den att hon, enligt egen utsago, har en förmåga att tappa/spilla/snubbla. Jag vill bara säga till dig, A, att du spelar i juniorligan. Du har kommit till rätt familj för vidareutbildning.
Första gången Niklas tog med A hem till oss tror jag det var någon liten incident med en ketchupflaska, som orsakade en minimal prick på ett tallriksunderlägg.
Andra gången de kom hem till oss, för att hon skulle förstå vilken familj detta är, såg jag till att bokstavligen hälla en trekvartsfull kopp med kaffe över mig.
Med flit?? tänker ni. Nej, inte med flit. Det är aldrig med flit. Det kommer helt naturligt.

Jag och min bror har fått dubbla uppsättningar av klant-genen förstår ni. Dubbla uppsättningar I shit you not. Vi har en naturlig förmåga att hamna i situationer vi inte ens förstår själva vi hamnade i. Historierna är oändliga men för att ta ett utdrag.

- En gång lyckades jag med att bita sönder kanten på ett glas. Varför jag överhuvudtaget bet i glaset vet jag inte, men att spotta glasbitar var mindre skoj.
- En annan gång lyckades jag välta en byrå som det tagit fyra vuxna karlar att lyfta. Den var naturligtvis full med porslin.
- Jag tappade ett videoband(!!!!) på tånagelbandet som inte bara orsakade smärta bortom allt jag upplevt(inklusive de tre barn jag fött) utan även en blånagel som jag hade i 3 månader.
- Vid ett krogbesök lyckades jag välta ett helt bord över mig. Naturligtvis hade jag helvita kläder på mig och på bordet stod tre glas med rom och cola. Jag var inte ens onykter.

Jag kan fortsätta i all evighet, men lillkillen hotar med att byta familj om jag inte följer med ut och cyklar nu.

A, miniligan säger jag!