Flash back

Idag för tre år sedan kan jag säga att jag inte kände mig alltför pigg. Jag stod höggravid i en liten, trång och förbannat varm kyrka och lyssnade på ett gäng förskoleungar sjunga "Den blomstertid nu kommer" så falskt som bara förskoleungar kan. Jag stod för att det tagit slut på sittplatser och för att ingen i hela förbannade kyrkan hade förstånd att låta en höggravid kvinna, på gränsen till att svimma ett par gånger, sitta en liten stund. Särskilt inte tanten i 60-års åldern som satt på en stol precis bredvid mig och notoriskt vägrade låtsas om att jag fanns där. Som om det fanns en chans i världshistorien att missa mig. Jag var ENORM! Hon vägrade också att låtsas om att andra som stod i närheten beklagligt ruskade på huvudet när de såg min jättemage och likbleka uppsyn. Själv tänkte jag mest "hoppas vi träffas på en full buss om 20 år din kossa".
Jag gick någon gång under rektorns tortyrtråkiga och aplånga tal, satte mig på kyrktrappan och försökte efter bästa förmåga att få ner huvudet mellan knäna. Vilket resulterade i en lätt framåtlutning och hakan mot bröstet. Lagom tills bruset i öronen hade lagt sig började det strömma ut folk. Barnen hade fått sommarlov och vi åkte bil de 50 metrarna ner på byn och köpte glass. Solen sken.

Några timmar senare och 10 dagar senare än beräknat bestämde sig lillkillen slutligen att det var dags att spana in världen på utsidan.

På grund att vissa omständigheter blev vi tvungna att ta med oss barnen i bilen på väg till BB, för att släppa av dem hos barnvakten på vägen. Jag satt i framsätet och försökte hålla koll på andningen när värkarna kom. Grabbarna i baksätet var lite bekymrade. En för att syskon inte fick vara med på förlossningen (här har man gått och väntat i en halv livstid och så får man inte ens vara med!!) Den andra för att det inte verkade vara helt behagligt det här med att föda barn. Det blev tyst en stund och sedan tycker min stora kille att han kunde ge lite tips på vägen och säger "Om doktorn säger åt dig att krysta mamma, då betyder det att du ska andas"
Att jag inte skrattade så att jag födde rakt av i bilen är ett under. Stora killen, då 7 år, kunde inte alls förstå komiken i det han sagt. Bara det faktum att en liten 7-åring ger förlossningstips till sin mamma som föder barn för tredje gången...

Eftersom den 12 juni var en torsdag för 3 år sedan och för att jag hade bestämt att här skulle inte bli några barn födda på fredagen den trettonde, så kikade han ut med 5 minuter till godo.

I morse öppnade han paket och blåste såpbubblor.

Grattis på födelsedagen, lillkillen.