IQ

Det har väl framgått av mina tidigare inlägg att jag har en växande ångest inför högskoleprovet. Jag vet inte riktigt varför. Antar att ingen vill ha på papper att man är ointelligent, men högskoleprovet är ju faktiskt inget intelligenstest. Man kan ju vara intelligent på så många olika sätt och inget säger att de som klarar att lösa analytiska matteproblem snabbt är mer intelligenta än någon som kan gå in i ett rum fullt med folk och få alla att känna sig bekväma.
Nervositeten inför detta prov ligger nog mer i att det står lite på spel. Det här kan trots allt vara provet som får mig in på programmet som jag hoppas börja till hösten. Och jag vill verkligen börja till hösten. Verkligen. Det är viktigt för mig på många fler sätt än bara karriärsmässigt.

Jag känner mig inte ointelligent så jag tycker att jag borde kunna skrapa ihop ett skapligt resultat. Men helt realisitiskt tror jag mig inte komma upp i nivåer som 1,6 eller 1,9 som vissa av er som läser har gjort(!). Jag hoppas att landa ovanför 1,0-strecket dock. Det var trots allt vääääldigt länge sedan jag pluggade. Om det nu har något med saken att göra. Jag tror möjligtvis att det kan ha inverkan på de analytiska delarna. Det är så mycket som låter bekant, men som jag glömt hur man gör. Geometri till exempel. Pythagoras sats fnissar jag fortfarande åt, nu som i högstadiet, men vad den går ut på har jag inte den blekaste om.

Ja men då har jag väl svamlat klart för ikväll då. Om tre veckor har jag inte bara fått provet avklarat jag befinner mig dessutom på andra sidan jorden och det är ju alltid något att se fram emot. Igår kväll pratade jag med svärmor i telefonen och jag kunde höra magpie-fåglarnas sång i bakgrunden.
Beam me up, Scotty!