Dinera mera

Såhär dagen efter kan jag meddela att ett mirakel inträffade här igår. Vi fick barnvakt och kom iväg utan missöden. Vi gick på riktigt restaurang, med levande ljus och linnedukar(som jag förövrigt spillde såväl sås som kaffe på, måste ju sköta barnens sysslor när de inte är med). Som de småbarnsföräldrar vi är kastade vi i oss maten, fick magknip och drabbades av nästinpå narkolepsi. Om vi hade haft "småbarnsförälder" skrivet i våra pannor hade inte det varit tydligare. Jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig att äta långsamt igen? Alla år av att ständigt kasta i sig maten har satt sig i hjärnbalken.
Bredvid oss satt ett ungt par. Säkerligen inte så unga som jag trodde. Jag och maken har konstaterat att vi börjar bli gamla när vi misstar 23-åringar för 15-åringar, men yngre än oss var de i alla fall. Mellan tuggorna såg jag att de faktiskt la ner besticken ibland FAST de inte ätit klart. Någonstans i mitt undermedvetna började en liten silverklocka att ringa. Jag bestämde mig för att prova och la ner mina bestick trots att jag hade ett par bitar kvar. Genast hörs från maken "Ska du inte ha det där?" Försvarsmekanismen kickar in och jag äter girigt upp det sista, trots att jag egentligen är fruktansvärt mätt. My prrreciousss....

Något som jag lagt märke till nu när min man bott i Sverige i ett antal år är att han kompenserar sina brister i det svenska språket med allehanda underliga ansiktsuttryck(sorry hun, I have to blog this). Något som jag med bestämdhet vet att han inte gjorde förut. Med fascination betraktade jag honom när han pratade med servitrisen igår. Jag överlade med mig själv om jag skulle säga något, men det löste sig när han sa det själv. What's with the *vilt grimaserande*. Och då pratade han ändå engelska med servitrisen.
Jag hade extremt roligt åt detta hela kvällen. Särskilt när vi först kom till restaurangen och blev meddelade att det inte finns några bord lediga. Maken besvarar detta med ett myndigt putande med underläppen. Ni som träffat min man förstår nog den oerhörda komiken i detta. Men tydligen hjälpte det för just när vi skulle gå lyckas de fixa fram ett bord till oss. Whatever works baby...

Förövrigt kan jag meddela att om exakt en vecka sitter jag i en lokal, i en högskola med ett stycke högskoleprov framför mig.
Oh joy...