Murphy, bite me!

Nu är det snart dags. Inte långt kvar alls. 17 timmar 48 minuter och 37 sekunder. Ungefär. Jag är inte nervös. Det där som kör i magen är bara hamburgaren jag åt till lunch. Den måste ha varit lite skum.
Som pricken över i har Murphy lagt ett litet triumfkort åt mig. Ett ess i rockärmen för att jag ska förstå att han alltid är närvarande även när jag tror att han har hittat ett annat mobbobjekt. Idag handlar det om kläder.

Som jag skrev någon gång tidigare för länge sedan har jag en vana att alltid lägga lite extra krut på min uppenbarelse när jag känner mig osäker. Lite extra omsorgsfull make-up, lite extra tanke bakom kläderna osv. Som en mental snuttefilt. Om jag ska se ut som en idiot ska jag iaf se ut som en fräsch idiot.
Med detta i åtanke så tog jag alla kläder jag kunde tänkas eventuellt vilja ha på mig, samlade ihop det som var använt(oavsett hur obetydligt) och kastade in alltihop i tvättmaskinen. Gav mig själv en klapp på axeln för att jag tänker i förväg och helgarderar mig lite.

Om jag säger att något luktar kemiskt kan ni tänka er att det inte luktar det bästa. Så luktade alla kläder när de var färdigtvättade. Fråga mig inte varför för jag har ingen aning. Tvätta igen. Samma lukt. Ut med det enda nya plagget som låg där i och tvätta igen. Nu väntar jag med spänning på resultatet av den tredje tvätten. Inte för att det spelar någon roll. Inget kommer att hinna torka.

Men hey, maken har ju en garderob full med kläder, det är väl bara att ta något där? Några nummer för stora gör väl inget. Jag får väl köra "baggy-look". Min mentala snuttefilt ligger i små, små strimlor. I trådar. På en spole. Under isen i antarktis.

Annars är det ju hela 28 minuter kvar tills affärerna stänger. 20 minuters restid. 8 minuters shopping...

Vi hörs!