torsdag, augusti 24, 2006

Liten redovisning

Jag har inte tid med det här! Men jag vet ju att ni sitter som på nålar för att få höra om hur det har gått. Har alla mina farhågor besannats? Har man kunnat se mig springandes omkring i bara mässingen, lekandes klädstrecket? Har jag gått hopplöst vilse, irrat runt i korridorer och valsat in i fel salar? Nåväl, nåväl, jag ska ge er en snabb redovisning.

Ska vi börja med nollningen? För jag vet att ni undrar. Tyvärr. Den har varit obefintlig. Jag vet inte om det är jag som hade missuppfattat hela grejen med nollning, men jag trodde ju att viss nollning skulle ske dagtid? Där misstog jag mig ganska gravt. Inga aktiviteter har varit lagda före kl sju på kvällen och då måste ju undertecknad vara hemma med miniterroristerna. Maken jobbar kväll. På nollningschemat finns bland annat den oerhört lockande, spännande och uppfinningsrika punkten: Förfest hos NN.
Det var i onsdags. Klockan sju. Sista tåget går klockan tio. Så var det med det. Jag måste medge att det blev något av ett antiklimax.
Imorgon ska det tydligen vara nolleuppdrag. Klockan sju. Om jag orkar vara kvar, med tanke på att jag har föreläsning mellan åtta och elva, så ska jag vara med. Annars... well, well.

Det enda i nollningsväg jag blivit utsatt för, var första dagen. På uppropet. Efter ett evigt informationsflöde säger läraren plötsligt att vi ska få göra ett litet diagnostiskt test, för att de skulle se ungefär vilken nivå vi låg på. Däremot var man tvungen att få godkänt för att få fortsätta kursen. Redan här borde ju en liten silverklocka ha börjat ringa, men med nerverna liggandes strax ovanför hudnivån och med all information som rabblats godtog jag bara detta faktum. Jaha, skriva diagnostiskt prov, whatever. Jag förväntade mig att kanske få skriva en kort beskrivning av mig själv eller något liknande.

Pappret som lades framför mig orsakade en så svår, omedelbar ångestattack att jag inte riktig förstår varför jag inte bara svimmade. Rakt av. Föll ihop i en liten hög, småryckandes spastiskt. Bland frågorna fanns ord som "verbpartikel" som man kortfattat skulle förklara och exempelfiera. Man skulle redogöra för "tema-rema-principen". Man skulle rita ordbildningsträd.
För mitt inre öga såg jag hur jag fick rulla ihop en jättelik dumstrut, tacka för mig och med svansen mellan benen komma krypandes tillbaka till jobbet-från-helvetet på måndag. Fortfarande med dumstruten på.
Efter vad som kändes som en och en halv evighet blev vi avbrutna. Då låg min puls på 325 slag/minut.

Det finns en uppsjö av material att blogga om. Verkligen. Men det får bli en annan dag. Nu måste jag ägna lite tid åt inlämningsuppgiften som vi fick såhär första veckan. Visserligen "bara" datorintroduktion(<--- Nöjd Jasmin?) men tro mig, jag har fullt upp. Och då är ju ändå inte helt tappad...

Dessutom har antalet googlingar på namnet på programmet jag går ökat markant, vilket ger mig en lätt paranoid känsla. Alla känner apan liksom.

Nu ska här jävlar skrivas i spalter!

1 kommentar:

Ataharis sa...

Tema-rema finns på riktigt. Men det får du antaglgien lära dig lagom till jul då ni torde ha fullt upp med grammatik-kursen. Har du bara klarat den så är allt plättlätt sen! Och du, det går faktiskt att lära sig grammatik - jag vet att jag undrade, men jo. Det går. :)

Lycka till!