Vad vinner man?

Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Formligen hänföra mig själv. Precis när jag tror att jag har spelat ut alla kort så finns där ett litet ess i rockärmen. Det är minst sagt hänförande.
Jag talar om min klantighet. En outömlig källa av ren klantighet. Destillerad.

Många hävdar att de är klantiga. Att de spiller, tappar och ramlar. Men jag måste ta det till en helt annan nivå. Alla som har spenderat lite tid runt omkring mig vet det. De håller med i sin tystnad.

Idag visade jag än en gång prov på hur jag lyckas med sådant som är så få förunnade. Murphy är min ständiga uppvaktare och trots att jag försökt förklara för honom att jag är gift vill han inte ge sig.

Jag skulle bara byta om. Jag skulle bara hoppa i ett par shorts och sen dra iväg till våran lokala playa. Det var allt jag ville. Sätta på mig shorts.
Högra benet gled igenom shortsen som ingenting, sen kom den ödesdigra vänsterfoten. Jag lyckades att trassla in mig i shortsen. Jag tror att jag eventuellt till och med försökte få ner vänsterbenet i samma hål jag stoppat högerbenet. Vilket inte alls ville fungera.
Balansen sviktar och jag inser snabbt att jag har två val. 1) Att släppa taget om shortsen och ta emot mig i fallet eller i bästa fall få tag i något för att hindra fallet. 2) Ge vänsterbenet ett sista försök och löpa risken att falla handlöst i golvet.

Gissa vilket av de alternativen jag blixtsnabbt bestämde mig för? Den som gissar rätt vinner en lyxkryssning på egen bekostnad.

Naturligtvis är alternativ två rätt. Och naturligtvis föll jag handlöst. Som tur var han jag slå i fotgaveln på sängen med högerbenet först, vilket lindrade kraschen en aning.

Medan jag låg som en oformlig hög på sovrumsgolvet såg jag för mitt inre öga hur mitt alter-ego drog sina båda händer över ansiktet och ruskade stönandes på huvudet. Hon har flera gånger ansökt om att få bli någon annans alter-ego, men kan inte hitta någon som vill byta.

Det hela resulterade i ett enormt blåmärke på benet där sängen lindrat fallet. Själv är jag bara förvånad att jag inte bröt något. Nacken till exempel.
Men min alter-ego resonerar i alla fall enligt devisen "Inget ont som inte har något gott med sig" och efter den initiala förödmjukelsen började hon viska med len honungsstämma att vi behöver choklad som plåster på såren. Mycket choklad. Med nötter i. Den ohälsosamma sorten, ingen 90 procentig skit.

Chooooklaaaad!