Knäppt

Oj vilken stämning det är i bloggvärlden just nu. Det är knappt att man vågar kommentera på vissa sidor av rädsla att omedvetet ta en "sida". Chips pomfritts. Jag hukar mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till hela debatten och tycker ärligt talat inte att jag behöver lägga något krut på att ta ställning. Men. Men. Kanske eventuellt höjer jag lite på ögonbrynen när någon som mest bloggar om att se snygg ut uttrycker sig om "positiv nationalsocialism". Kanske känner jag att bloggaren i fråga och jag inte alls står på samma grundvärderingar. Kanske struntar jag helt i att läsa bloggen i framtiden. Kanske det.

Så var det med det.

Av alla reaktioner som jag hade förutspått att jag skulle få om jag fick ett positivt besked på min högskoleansökan så infann sig ingen. Jag trodde kanske att jag skulle hoppa, skrika, springa och eventuellt gråta alternativt kräkas. Men icke. Inget av det hände. Jag bara konstaterade att jag hade kommit in. Nu var det klart. Grönt ljus, bara att tuta och köra. Vroom. Möjligtvis knöt det sig en aning i magtrakten. Men mest för att jag siar om hur vilsen jag kommer att vara. Krama-ett-träd-vilsen.
Nu blir jag lite orolig bara att det blir en fördröjd reaktion. Tänk om jag står mitt i affären när det plötsligt kommer. Ett sån't där riktigt glädjefnatt. På Konsum här på lilla, lilla orten. Det skulle inte gå obemärkt förbi kan jag meddela. Inte på några vis. Faktum är att det spridas som en löpeld och innan jag ens hade kommit till sans skulle jag vara Knäpp-Karin med gemene man. Och det kunde jag kanske till och med leva med, men man får väl se det lite ur barnens synpunkt.

"Det är väl din mamma som är Knäpp-Karin?"

Det kanske känns lite sådär.

Jag kanske ska hålla mig hemma ett tag framöver. Bara för att vara på den säkra sidan. För Knäpp-Karins skull.