När vi ändå pratar om spöken...

I helgen blir jag gräsänkling igen fast i gott sällskap av lillkillen. Maken och brodern åker och fiskar. Fast det där fiskeriet tror jag ju bara är en täckmantel. Jag är inte så dum som jag ser ut.

Lillkillen har en fantastisk förmåga att spä på min mörkrädsla. Han kan på ett mycket övertygande sätt påstå att det står en arg man i köket, som bara skriker hela tiden. Han är högst trovärdig när han med darrande underläpp såväl som knän vägrar att ens titta i riktning mot köket. Jag är nog inte lika övertygande när jag med, närapå, gråten i halsen försöker låta glättig och föreslår att vi går ut i köket tillsammans och tittar. Med nackhåren på ända tvingar jag mig själv ut i köket samtidigt som jag tänker att om det nu står någon där, eller om någon skulle vara lustig nog att knacka på fönstret, så dör jag en stund.
Men än så länge har det varit lugnt.

När mellankillen var mindre hände det ett par gånger att han hade vad man kallar för "nattskräck". Det är en typ av mardröm fast barnet verkar fullt vaket. Det är inte skoj. Inte för någon.
Första gången det hände satt jag och tittade på TV när jag hörde en blodisande skrik från barnens sovrum. Jag ska ärligt erkänna att jag för en stund övervägde att springa in i i mitt eget sovrum och gömma mig under täcket. Jag är en harig krake utan mått. Men modersinstinkten var helt otroligt nog starkare och jag gav mig på darrig knän in i rummet.
Där sitter mellankillen rätt upp i sängen med vidöppna ögon, så fyllda med skräck att jag var övertygad om att det faktiskt fanns något i rummet. Jag går fram till honom och försöker få kontakt, men han bara pratar osammanhängande och pekar mot ett mörkt hörn. Med stora, skräckslagna ögon. Jag vet inte om ni ens kan börja förstå vilka krafter det tog att stanna kvar i rummet, att inte börja gråta och att inte skrika hysteriskt. Scener från "Exorcisten" glimtade i mitt huvud.
Efter ett tag, efter intensivt kramande och småpratande, "vaknade" han till och lugnade sig. Sen la han sig helt sonika ner och somnade om. Som om ingenting hade hänt. Själv sov jag med lampan på i en veckas tid.

Jag vet inte vad min mörkrädsla grundar sig på. Jag kan inte komma ihåg några riktigt traumatiska upplevelser, men jag antar att en extremt livlig och bildlig fantasi inte hjälper i det här fallet. Någon dag kanske jag blir vuxen jag med och slutar att tro på spöken.