Grönbete

Ikväll ska vi på bio. Bara jag och maken. Inga ungar. Naturligtvis har vi noga valt ut en film. På SF's hemsida har vi omsorgsfullt gått igenom allt som går just nu. Pirates of the Caribbean var längst och därmed det självklara valet. Två och en halv timme ensamma i mörkret. Jag kommer garanterat att somna, men det kan det vara värt.
Däremot såg vi att biljettpriset har gått upp. Jämfört med de 2:50 vi betalde sist det begav sig känns 100 spänn som ett mindre rån. Men om det är vad man måste betala för att få sin tid i biomörkret så...

Första gången vi gick på bio ihop, jag och maken, var i Melbourne när vi precis hade träffats. Då lyckades vi med konsten att se slutet först. I tron om att vi var sena och att filmen redan hade börjat skyndade vi oss in och tog plats. Ingen kollade några biljetter vilket jag tyckte var underligt, men what the heck. Lagom tills vi sett slutklämmen förstod vi att vi var extremt tidiga istället för sena. Så vi smög ut igen. Slutet är dock det enda jag minns av den filmen.

Andra gången vi gick på bio var den gången jag insåg att maken skrattar väldigt högljutt. Faktum var att jag skrattade mer åt hans skrattande än åt filmen. Jag har aldrig hört någon skratta så naturligt högljutt som han gör.

Sist vi var på bio var i Australien igen. Vi satt i mittregionen. Längst fram satt en kvinna med ett väldigt lustigt skratt. Varje gång hon skrattade framkallade det en skrattattack hos maken som skrattar väldigt högt. Som också fann det nödvändigt att härma hennes skratt. Vilket min bror som var med tyckte var väldigt roligt. Jag själv ville helst byta plats. Och film. Jag vet inte säkert, men jag tror att det var fler som kände som jag.

Nu ikväll är det alltså dags igen. Jag ska riktigt gosa in mig i maken, så tätt som biostolarna tillåter. Sen ska jag njuta av filmen, mörkret och det högljudda skrattet.