Att tiga är guld

Den här veckan hämtar jag upp en jobbarkompis 16-åriga son på mornarna. Han har fått sommarjobb hos oss och nu när hans pappa har semester ställer jag naturligtvis upp som barmhärtig samarit och hämtar gossen så att pappa kan få sova på mornarna. Ja, sån är jag ja...

I bilen på mornarna haltar väl samtalet en liten aning. Vi är båda dödligt trötta och har inte onödigt många gemensamma intressen. Det blir mest ett "godmorgon" och "hur går det då".

Imorse lät jag stereon stå på för att mildra pôjkens genans över tystnaden. Makens cd. "Australian legends" eller nåt sånt. En sån där cd som han förmodligen inte skulle lyssna på om han hade bott kvar i Australien, men att bo på andra sidan jorden gör saker med en. Jag skulle förmodligen sitta och lyssna på skivor med melodifestivalen från -85 om vi bodde där.
Men i vilket fall och hur som helst. Strax efter att den gängliga tonåringen satt sig i bilen börjar en låt som jag inte tidigare hört. En tjej som sjunger något om att hon inte kan få nog av sig själv. I brist på samtal så lyssnar jag på texten istället. I ungefär 60 sekunder upprepar sångerskan lite gnyende samma textrad. "I touch myself".

Det mina vänner, var en obekväm situation. Oavsett vilka engelskakunskaper han har tror jag att han förstod den raden. Om inte första tre gångerna så i alla fall de sjuttioelva följande.
Jag skulle ju ha kunnat skippa låten, men då hade det ju blivit alldeles för uppenbart att jag tyckte det var pinsamt. Och så kan vi ju inte ha det. Förstås.

När vi väl kliver ur bilen vid jobbet kliar han sig lite i håret, tittar ner på sina träningsoverallsbyxor och konstaterar att han har satt dem bakochfram, varpå jag utbrister "Ja, men det gör ju inget, du ska ju inte ha dem på dig så länge till". Sen inser jag hur det där lät och muttrar något om arbetskläder men piper snabbt iväg åt eget håll.

Om jag får ett telefonsamtal ikväll om att jag inte behöver hämta upp honom mer så blir jag inte nämnvärt förvånad.