Utvecklande samtal

Idag ska jag på utvecklingssamtal, som det så fint heter nu för tiden. På min tid(tidig stenålder, enligt mina barn) hette det kvartsamtal. Ett samtal som tar en kvart. Nu tar det en halvtimme och heter utvecklingssamtal.
Det är mellankillen som ska utvärderas. Sättas under luppen. Det är hans utvecklingkurva vi ska granska.
Varför känns det då som om det är jag som får förhörslampan upptryckt i ansiktet. Kanske är det för att hans lärare skrämmer mig lite.

En dag hade jag bestämt mig för att följa med honom en dag i skolan. För att kolla läget liksom. I dörröppningen in till klassrummet stod nämnda lärare. Alla barn måste lämna sin "mapp" i början av dagen, så att lärarna kan se om det finns meddelanden från föräldrar och för att kunna lägga i eventuella meddelanden de har till föräldrarna. Jag hade ingen mapp att ge, men som man gör när man är vuxen(som jag är, juh!) så tog jag i hand istället. Vad som sedan hände kan jag ännu inte få grepp om. Samtidigt som lärarinnan skakade min hand så... ja, jag knixade. Ni vet, inte som en nigning, bara ett knix med knäna. Helt ofrivilligt!
Lärarinnan såg roat förvånad ut och utbrast "OJ, knixar också!" varpå jag fånflinade och gick och satte mig vid min bänk.. jag menar min sons bänk.

Idag ska jag INTE knixa. Näpp. Om jag så ska behöva steloperera båda knäna, så ska jag jävlar anamma inte knixa. Med fast handslag ska jag med myndig röst säga... tja... hej, i alla fall. För jag är en vuxen kvinna. Faktiskt. Jue...

Men hon är fasiken läskig. Och jag ger mig f-n på att hon läser bloggar. Min blogg särskilt.

Ja ba´skoja´ ju.