onsdag, maj 10, 2006

Barn

Oh, oh, oh! Jag blev just inspirerad. Måste skriva genast. Nu.

Jag läste i Sniffs blogg där hon ifrågasatte det roliga med att ha barn. I kommentarerna fanns en del lite underliga uttalanden. Typ "vi som inte vill ha barn är så trötta på att bli betraktade som underliga, men det är ju ni som skaffar barn som är underliga".
Nu vill jag bara säga till er, att vi som har barn är lika trötta på att bli ifrågasatta av er som ni är av oss. Jag tycker visserligen att det är lika ok att inte vilja ha barn alls som att vilja ha flera stycken, det är en smaksak. Själv tillhör jag ju uppenbarligen den senare kategorin.

Jag kan förstå att man undrar över charmen med att ha barn när de flesta bara beklagar sig över att de är trötta, inte har någon fritid och inte kan få barnen att lyssna överhuvudtaget. Ibland fundrar jag själv.
Men hur ska man kunna förklara det stora med att ha barn? Hur sätter man på pränt de känslor som ständigt stormar? Hur förklarar man för någon hur det känns när hjärtat helt och hållet svämmar över av en kärlek som mig veterligen inte är jämförbar med något annat?
Visst man är trött, ofta helt slutkörd. Ibland får man sätta sig på händerna för att inte lägga dem runt halsen på en obstinat 7-åring. Eller en trotsig 3-åring. Eller en förpubertal 10-åring. Men i nästa ögonblick...
Nej, det går inte att beskriva. Det är väl inte meningen heller. Men mina barn är det bästa, svåraste, roligaste och jobbigaste som hänt mig.

Sen vill jag bara säga att detta ständiga tjat om att nyblivna föräldrar bara tjatar om innehållet i sina små drygripars blöjor, är inte det stans största myt så vet inte jag. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång då jag hört någon helt utan andledning börjat prata bebisbajs.
Men det är klart, sätter man sig i en grupp med nyblivna föräldrar kanske man ska vara beredd på att de kommer att diskutera denna enorma upplevelse de just gått igenom. Det vore kanske mer underligt om de inte gjorde det?

Summa sumarum är att om man inte vill ha barn så kan man ju låta bli att skaffa dem. Det är inte svårare än så. Men det är ju bra om någon gör det, annars blir det ju alldeles för lätt för kackerlackorna att ta över jorden om några hundra år. Juh.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Karin!
Vill bara säga tack. Vilka underbara ord!!! Har ännu en gång gått igenom ett utbrott med min trostiga 3-åring och dina ord känns verkligen som balsam för själen!

Karin sa...

Oj, tack! Verkligen roligt att höra! 3-åringar vet verkligen hur man trycker på alla knappar samtidigt. Tur att det är lika underbara som de är djävulska ;)