Mitt hår och jag(vi har kramats av samma mamma)

Jag är fortfarande rätt sur över min icke önskvärda nya frisyr. Jag är så sur att jag på mitt helsvenska vis blänger argt genom fönstret när jag går förbi salongen där missödet tog plats. Hoppas frisören i fråga bränner av sig håret med plattången.

Hon, frisörskan, hade ingen aning om vad hon gjorde, vad hon släppte lös när hon klippte mitt hår. Jag har mycket självfall i mitt hår och inte av den svallande guldlocktypen. Mer småfåglar-ser-ett-potentiellt-hem-för-sin-avkomma-typ av självfall. Det enda sättet att hålla det något sånär under kontroll är att låta det tynga ner sig självt. Det betyder att det måste vara minst axellångt och inte allt för uppklippt. Numera är de kortaste tesarna en god bit ovanför axlarna och det hela ligger i fler lager än en lök. Nästan.
Detta innebär kaos. Tänk de små trollen man hade på pennorna förut(eller fortfarande kanske?). När jag kommer till jobbet på mornarna säger mina jobbarkompisar först godmorgon åt mig och sedan till mitt hår. Jag är oftast för trött för att svara, men mitt hår vinkar glatt till höger och vänster. Så illa är det.
Frisörskans ord som hon sa när hon viftade spegeln runt mitt huvud ringer fortfarande i mina öron. "Sådär då, då har jag tagit av en bit. Det såg så tungt ut förut..."

Jag skulle ha skrivit under kvittot med Medusa.