Livslångt lärande

Men vaddå? Jag kan väl inte rå för om blogger inte vill lägga in mina fyndiga uppdateringar? För jag är en kvinna av mina löften ska ni veta... *harkel*

Men annars så! Dugga är en mindre tenta kan jag upplysa er om och nej, inget resultat än! Ju längre in på den nya kursen vi kommer, desto starkare blir min önskan om att slippa skriva om. Det finns ingen tid till det. Verkligen inte.

Men jag börjar komma in i det här nu. Jag hittar till de flesta ställen vi oftast håller till på. Bara det är en bedrift, med tanke på att jag inte är begåvad med något lokalsinne. Alls. De gånger jag märker att jag trots allt är på väg åt fel håll maskerar jag väldigt (o)snyggt med en halvfärdig kommentar som: Jaha, jag tänkte att vi skulle gå till... äh det spelar ingen roll...

I skolan får man lära sig så mycket som man inte hade någon aning om. T ex. att det inte alls betraktas som konstigt om man har med sig en påse smågodis, modell större, till en föreläsning klockan åtta på morgonen. Att det inte heller betraktas som störande om man ideligen gräver runt i påsen för att hitta just "den rätta biten". Eller att det är ok att rita gubbar genom föreläsningarna för att senare efteråt utbrista: Du! Jag tror jag ska skriva av dina anteckningar!
Det är också rent utav riktigt listigt att inte alls medverka under ett grupparbete, men komma släntrande på redovisningsdagen och lite nonchalant säga: Jag tänkte bara höra hur vi har lagt upp det och vilken del jag ska ta?

Ja, det är så sant som det är sagt; man lär så länge man lever.