Så börjar hjulen snurra (och borrarna också)

Tjugo minuter kvar innan borrarna startas... Just nu håller de väl på och slipar dem? Vet ni förresten varför tandläkare har sånt där skydd för munnen? Det är för att de ska kunna dölja sina sadistiska leenden!

Förresten glömde jag att säga, i all min blygsamhet, att jag vann ett väldigt prestigefyllt pris igår! Vi hade en tävling inom kursen där alla blev tilldelade ett ämne; luft, jord, eld eller vatten. Jag fick eld, fast jag ville ha luft. Sen hade vi nittio minuter på oss att skriva fritt om detta ämne. Fyra vinnare, en inom varje kategori, skulle utses. Så igår blev jag tilldelad "The Cloetta Kexchoklad price" (ungefär som Pulitzer-priset, fast lite finare).

För dem som har vägarna förbi MdH i Eskilstuna kan ni läsa mitt inramade bidrag, som hänger precis bredvid föreläsningssal "Filen".

Tandläkarskräck

Det tog tre försök innan mellankillen äntligen lät tandläkaren borra i hans tand. Som jag har peppat honom mellan alla dessa tre försök. Varit förnuftig, rationell och saklig. Ibland måste man göra sånt som inte är särskilt behagligt eller roligt; ibland måste man bara stå ut; ibland måste man borra i en tand så att hålet inte blir större och man måste ta bort hela tanden helt. För hur skulle det se ut, om man är 12 år och inte har några tänder kvar?

Hur skulle det se ut om man var 30 år och inte hade några tänder kvar? För nu sitter jag här, illamåendes och blek. Idag är det min tur. Det här är en lagning som jag skjutit på sedan i höstas. Nu känns det inte så förnuftigt och rationellt längre. Nu är bara skräcken kvar. För det är klart att de kommer att säga (som ett eko av mig själv): "När man väntar så här länge, blir hålet bara större och större. Hade du lagat det i höstas hade det gått på ett par minuter, men nu får du sitta här heeeela dagen. MOAHAHAAAHAHAA!!!"

De ska borra i min tand. Med. En. Borr. Bzzzzzz! Och maken ville inte ens ta ledigt från jobbet för att hålla mig i handen!! Tack så jävla mycket liksom...

Ja se det snöar!

Nämen? Snöar det nu igen? Ja, det tror jag alldeles bestämt att det gör! Det är väl ungefär lika roligt som tarmvred.

Nu ska jag sätta fart med min stilanalys som ska vara klar imorgon. Det är frågan om tarmvredet inte är lite roligare ändå där.

Ugglor i mossen

Nej men allvarligt talat. Jag tror visst jag fick ett smärre hjärnsläpp igår. Det kan ha blivit en kopp kaffe för mycket; jag mår bättre idag. Tackar som (inte) frågar.

Jag var på fest igår. Jag, maken och lillkillen gick på inflyttningsfest och av alla tre tusen personer där (give or take några tusen) kände vi en (1) person från början. Jag stod överst i turlistan för att slippa köra hem och kunde därmed unna mig ett par glas vin. Det visade sig vara högst förmånligt när vi lite senare på kvällen skulle ha "norsk karaoke". Innan jag skulle ta på mig lurarna hade samtliga personer före mig fått låtar som man känner igen på de första fyra takterna. Nu hörde jag Magnus Uggla sjunga. Magnus freaking Uggla!! Någon gammal VM-låt. Det var inte bara jag som aldrig hade hört den förut och det är inte en önskvärd situation när det kommer till norsk karaoke.

Det var bland de längsta två minutrarna i mitt liv. Nynna osammanhängande har fått en ny mening.

Jag tog dagens bild och lekte lite med den i ett bildredigeringprogram. Jag tycket att jag fick in mer luft i bilden. Så här blev resultatet:

Modeblogg

Ok, jag faller för grupptrycket. Modebloggar verkar ju vara the shit nu för tiden. Jag har sett mig omkring och funderat hur jag kan göra för att också få en jättecool modeblogg. Jag har kommit fram till att man måste ha följande kriterier:

1. En helkroppsspegel, så att...


2. ... man kan ta bilder av sig själv...


3. ... i dagens outfit...


4. ... med mobiltelefonen.

Jag har allt det där förutom en helkroppsspegel, men jag kanske svänger förbi IKEA senare idag. Först måste jag bara hårdplugga H&M:s vårkatalog, så att jag kan tycka till om vad som är hett och vad som är ute. Eventuellt måste jag också leta upp någon papparazzi-sida på nätet så jag kan dela med mig om vilken kändis som är snygg, ful, för smal, för tjock och vem som är gårdagens uppstekta gröt. Men i vilket fall, nu tar jag steget, är ni med?

Gör just nu: Bloggar, jue!

Ska göra senare: Gå på kalas

Ätit idag: Pfft... jag äter inte!

Ska äta senare: Ett salladsblad med två räkor. Mmmm, vad gott!

Dagens outfit: Pyjamas från K-mart och raggsockor som mormor har stickat.

Ok, ok, ok jag vet att bilden inte är tagen vare sig i spegeln eller med mobiltelefon, men jag jobbar på det.

Sur

Hmmmm! Vaerehernurå?

Jag skulle logga in på blogger i vanlig ordning och i vanlig ordning skulle jag ignorera deras erbjudande om att byta till "den nyare, bättre och överlägsna" versionen. Varför då? Jag vet inte, hade bara bestämt mig för att inte byta. Men vad händer då? De kör en fuling! Jag knappade in användarnamn och lösenord, men istället för min blogg kommer en sida upp som ber mig knappa in lösenordet igen och när jag gör det: "We are going to upgrade your blog"
Inget frågetecken inget alternativ. Hå och hej, nu gör du som du blir tillsagd. Så nu är jag sur.

Jag kan själv!

Boooring

Den här pilgrimsvandringen jag skrev om förut, den som vi gick för att "insupa atmosfären" till en uppgift vi skulle göra. Nu ska jag prata lite om den här uppgiften.

Först var det meningen att vi skulle bli tilldelade olika platser utmed den här vandringsleden och sen skriva en text med anknytning till den platsen. Sen skulle vi inte få någon plats, utan välja en själva. Sen skulle vi inte skriva om någon plats alls, utan inspirera någon annan att gå på pilgrimsvandring. Sagt och gjort, jag började skissa upp lite försikigt hur jag tänkt mig. Men så fick vi nya direktiv igen. Nu skulle vi skriva en fiktiv berättelse som skulle utspela sig på en verklig plats. Ungefär som "Arn". Arn! Som om jag ens hade läst de förbannade böckerna om Arn.

Google, google på skärmen där, säg mig genast vem den där Arn är!

Nu sitter jag här med en halvfärdig berättelse som säkerligen inte har någon likhet alls med Arn. Vad är det för namn egentligen, Arn. Och hur kommer det sig att varje gång jag skriver det så skriver jag ARn? Jag tror inte att jag gillar Arn faktiskt. Han skulle säkert inte ha gillat mig heller.

Nej, tillbaka till storyn nu. Funderar på att låta huvudpersonen dö. Ond, bråd död är alltid bra. Alltid.

Jävla Arn.

Har du hört den förut?

Vad australienare säger, vad man tror att det betyder och vad det egentligen betyder. Jag har lärt mig den hårda vägen.

De säger: You look stressed
Du tror att de menar: Du ser stressad ut, det ser ut som du har mycket att göra.
Egentligen betyder det: Du ser förbannad ut

De säger: You're so beautiful
Du tror att de menar: Du är så vacker! (Så sträcker man på sig, kastar håret över axeln och säger: va?? neeej... inte jag... tihi, tihi)
Egentligen betyder det: Du är vänlig, snäll, trevlig (även om du ser ut som om du har ramlat ur fulträdet och slagit i varenda gren på vägen ner)

De säger: Bob's you're uncle!
Du tror att det betyder: Bob är din farbror/morbror (Så ser du förvirrad ut och säger att du har ingen farbror/morbror som heter Bob, alternativ utbrister "hur visste du det??"
Egentligen betyder det: Så är saken biff! Problemet löst.

De säger: Fair dinkum!
Du tror att det betyder: ??? Så slår du upp det och kommer fram till: ???
Egentligen betyder det: Det är sant! alt. Är det sant?? alt. Det var verkligen (en utomjording) eg. "it was a fair dinkum (bloody) alien"

De säger: Would you like some dead horse with that dog?
Du tror att det betyder: Vill du ha lite död häst med den där hunden?
Egentligen betyder det: Vill du ha lite ketchup på korven?

De säger: Hey, how ya going?
Du tror att det betyder: Hej, hur går du? alt. ????
Egentligen betyder det: Hej, hur är det?

De säger: That sheila is a few snags short of a barbie
Du tror att det betyder: Vem? Saknar vad? Till vilket??
Egentligen betyder det: Den där tjejen har inte alla hästar i stallet/har lamporna på men ingen är hemma/står det inte riktigt rätt till med

Och så vidare. Jag kan inte svära mig gul och blå på att alla dessa uttryck är genuit australienska, men jag vet att det är där jag hörde dem första gången. Jag börjar så sakteliga hänga med i tugget från down under...

Paying it forward

Jag tänker inte skriva något idag, istället hänvisar jag till brorsans blogg och säger: Japp, ja, jodå, absolut. Huvudet på spiken.

Nedanför mitt fönster

Utanför mitt fönster

Skidåkning på g!

Min stora kille hade en lapp med sig hem från skolan i fredags. Tydligen ska de iväg och åka skidor i mitten på mars. Slalom. Tydligen behövde de föräldrar som kunde ställa upp och skjutsa, och kunde man det skulle man få liftkort och hyra skidor till ett mycket förmånligt pris (99 spänn!!). Klart att man ställer upp!

- Nej, vad roligt! Då följer jag med er och åker skidor!
- Ehh... jaha? Kan du åka skidor då?
- Jaaa då! Det har jag gjort förut. För 12 år sedan. Det gick hur bra som helst.

Det kan ha varit inbillning, men jag tyckte inte att han såg odelat lycklig ut? Nä, det var nog bara inbillning.

Tut i backen!!

Fundering

Varför, varför, varför är det så typiskt svenskt att vilja verka osvensk? Varför ser man så ofta svenskar som liksom glider över till det andra "laget" och sen står där och hånskrattar och ser ner på sina egna landsmän och sitt eget, underbart vackra land? Särskilt ofta ser man det på svenskar som bosatt sig någon annanstans i världen. Det är precis som om de inte kan förmå sig att tycka om både sitt nya land och gamla Svea. Så fort de får chansen blottlägger de alla nackdelar och skavanker som Sverige har; det är för kallt, folket är kalla, regeringen knäpp och sommaren för regnig.

Jag sticker inte under stol med att jag avskyr vintern. Det är för kallt, mörkt och trist. Men jag tycker fortfarande att Sverige är en av de vackraste platserna på jorden. På vintern också. Det betyder inte att jag tycker om snömodd, mörker och kyla; det betyder bara att det inte är de egenskaperna jag väljer att lyfta fram när jag pratar om Sverige utomlands.

Folk här kan vara kalla, tråkiga och gnälliga. Men guess what? De typerna finns överallt, i hela världen. I Australien där alla ska vara ett "G'day mate" finns de också. Men när min man pratar om sitt hemland, tror ni att det är dem han lyfter fram? Nixpix. Tror ni han lyfter fram torkan, hudcancern (som alla får, mer eller mindre) eller deras crappiga jämnställdhet? Nej, det skulle aldrig falla honom in.

Man behöver inte älska allt med sitt hemland för att vara stolt över det och man behöver inte heller tycka illa om andra länder för den sakens skull. Jag kanske inte stannar här för evigt, men Sverige kommer ändå alltid vara "hem" för mig. På gott och ont.

Pilgrim - inte bara bling bling

Igår gick jag på en pilgrimsvandring. Nej, ni kan sluta garva rått, för det är faktiskt sant. En kort pilgrimsvandring kanske, inte mer än fyra kilometer, men vaddå? Vi hade till och med en livs levande präst med oss.

Vi blev slussade med buss ut i skogen, mitt i ingenstans, där man fortfarande kan se gamla kufar på moppe, med blå hjälm och tänder gulare än piss. Får ni en bild av var vi befann oss då? Runt en krök i landsvägen kom en plogbil ångandes i en hastighet jag inte trodde var möjlig för en plogbil att komma upp i. Föraren såg minst sagt förvånad ut när hela våran klass dök upp runt kröken. Vi såg nog mest skräckslagna ut och jag lyckades (naturligtvis) få ur mig en längre harang med diverse svordomar bara ett par steg bort från prästen. Enligt utsago från de som hade ögonen med sig lär hans ögon ha vidgats till tefatsstorlek. Han höll sig märkbart ifrån mig resten av vandringen. Jag tänkte vara snäll och upplysa honom om att det oftast inte är smittsamt i så små doser, men jag visste inte om han skulle tro mig.

Så vandrade vi vidare i ett snöklätt landskap, glatt tjattrandes och ofrivilligt halkandes, tills prästen stannade för tredje gången för att berätta om pilgrimssymboler. "Rocken" ska symbolisera tystnaden. Det kan ha varit inbillning, men jag tyckte att prästen tittade lite extra på mig när han påbjöd tystnad den sista biten. Kan jag rå för att jag har ett högt röstläge kanske? Men jag kan vara tyst också, även om det var med en viss ansträngning.

Vi kom fram till Bernshammars herrgård där självaste herrgårdsägaren mötte oss. I fleecetröja och skitiga jeans - med gylfen vidöppen - avrättade han raskt alla mina illusioner om hur herrgårdsägare ser ut/är/för sig. Han berättade en handfull anekdoter om herrgården, men jag hade fullt upp med att fundera på hur man får en gylf att stå så öppen som hans gjorde. Den var "godaftonminadamerochherrar-öppen".

Nu ska jag skriva en "fiktiv läsvärd berättelse" utifrån mina intryck och information som vi fått i broschyrform om den här pilgrimsleden. Fick man göra den ironisk, tro?